Tiden rullar på här i Manikganj. Den första månaden kändes som ett halvår, men månad två, som vi är inne på nu, susar förbi i rasande fart och jag börjar inse att jag kanske inte kommer hinna med allt det där som jag skulle vilja hinna med innan det är dags för hemfärd.
Emma och jag har under de senaste veckorna jobbat hårt med vårat arbete som vi skriver för BARCIK och jag tänkte berätta lite om vad det är vi faktiskt gör. Förutom att ha till syfte att organisera bönder i bondegrupper är ARP en stark förespråkare för ekologisk odling. Genom att producera sitt eget gödsel och sitt eget, naturliga bekämpningsmedel blir bönderna mindre beroende av dyra kemikalier, de får mer pengar över till annat och dessutom blir marken de odlar mer fertil och maten de äter nyttigare. På ARP kontoret i Bayra har man dock märkt att medan ekologisk odling blir allt mer populärt bland ARP-bönder, upplever bönderna samtidigt att de har svårare att sälja sina ekologiska produkter på marknaden. Emma och jag har därför fått i uppgift att identifiera vari svårigheterna ligger och vad som är orsaken, för att i ett senare skede kunna komma med inputs på vad som behöver förbättras/göras åt situationen. På fredag har vi våra sista intervjuer och har därmed avslutat 16 intervjuer med bönder, konsumenter och mellanmän som kommer ligga till grund för vår analys.
Det har varit otroligt roligt att vara ute i fält och prata med personer inom olika sfärer i samhället och med olika inställning till och upp fattning om saker och ting. Det känns lite vemodigt att intervjuerna kommer vara klara på fredag, för då blir det inte längre en naturlig del av arbetet att åka ut och träffa lokalbefolkningen.
Det blir stor uppståndelse när västisarna kommer till byn.
En av våra informanter som stolt visar upp sin egen fröbank.
Det blir mycket smakande på olika sötsaker i byarna. Här blir vi bjudna på ”cake but not cake”.
Fyra bönder, alla medlemmar i en bondegrupp
Hemma hos informant
bangladeshbloggen.org 