Social och tankemässig mobilisering

Vid ankomsten till Dhaka från lugna Kumarkhali i fredags blev hettan, ljudnivån och trafiken åter påtaglig. Men det känns också fint att vara tillbaka och återse de många trevliga kollegorna på huvudkontoret, att få ta del av storstadens utbud och spendera tid med vår käre granne på guesthouset högst upp i Nijera Koris byggnad. Anledningen till att vi är tillbaka i Dhaka är att vi de kommande dagarna ska diskutera med vår handledare Khushi lite mer kring hur vårt arbete kommer att se ut här framöver. Som huvuduppgift kommer vi båda att skriva en rapport baserat på fältintervjuer med Nijera Koris medlemmar i Kumarkhali och fokus för studien kommer att vara dels något som de tycker att de skulle ha användning av för att förbättra sitt arbete men också något som vi är intresserade av och har kunskap inom.

Nijera Koris arbete utgår från en metod som bygger på att mobilisera de allra fattigaste samhällena på landsbygden och bygga upp deras kapacitet att själva utkräva sina rättigheter gentemot beslutsfattare på lokal nivå. Genom att skapa grupper om 20-30 personer, separata för män och kvinnor, informerar Nijera Kori om jämställdhet, medborgerliga och mänskliga rättigheter och bygger upp bybornas självförtroende att arbeta för en bättre framtid. Sakta men säkert mobiliseras fler grupper, grupper blir till byar och till slut täcks hela områden med Nijera Koris medlemmar. Tillsammans kräver de sin rätt till exempelvis tillförlitlig sjukvård och odlingsbar mark, avskaffande av tidiga äktenskap och dowry (hemgift) eller att se till att de som begår ett brott fälls och inte kommer undan med mutor.

Veckan på fältkontoret spenderades med att besöka ett antal möten med dessa grupper som tillsammans skapat stor förändring i sina byar och i sina egna liv. Det är häftigt att lyssna på vilken förändring de lyckas skapa och vilka möjligheter mänskliga resurser och ett kollektivt tänkande kan ge. Mycket inspirerande och tankeväckande för någon som är uppvuxen i ett land som Sverige där det individualistiska perspektivet är väldigt starkt. Kanske hämmar detta tankesätt till och med oss ibland då vi istället för att enas kring medmänsklig och solidarisk utveckling är så upptagna med av att välja vad vi som individer ska göra med våra liv? Tankarna och reflektioner som Kumarkhali-veckan framkallat ska jag nu ta mig en riktig funderare kring och förhoppningsvis lyckas formulera något forskningsbart på. Fortsättning följer.

/Jenny

Vårt hem i Kumarkhali. På bilden ses från vänster Sanna, vår tolk Zannat, Shikka som är koordinater på kontoret, två av NKs medlemmar och vår kock Mahidel.

Bara ett stenkast bort breder risfälten ut sig.

Vanligaste sättet att färdas på är med van. På denna kärra sitter Riporna och Taslima som jobbar på NK och som under veckan drog med oss på många intressanta gruppmöten. För övrigt sjukt imponerade att de pallar jobba i fält i dessa saris…

Så här såg många av de mötena vi deltog vid ut. Gruppen vi kom för att träffa bestod ofta av ungefär 20-30 medlemmar men vid slutet av mötet hade ryktet om vår närvaro ofta spridit sig och halva byn närmat sig vår ring.

Färgad tråd på tork för att säljas till någon av Kumarkhalis många små textilfabriker. Detta är ett arbete som många kvinnor kan utföra i anslutning till hemmet och som ger en extra inkomstkälla för hushållen.

I slutet av regnperioden måste en fortfarande vara beredd på att himlen när som helst kan öppna sig. Här var vi som tur var skyddade i en affär.