Joy Bangla! Joy Bangla!

I förrgår var det Victory Day i Bangladesh. Det är 42 år sedan landet vann sin självständighet efter ett blodigt krig mot Pakistan. Som Maria skrev i ett inlägg om förra veckans avrättning så är krigets sår inte läkta, och om du inte själv levde under kriget så gjorde en eller flera av dina familjemedlemmar det, och de har berättat om krigets fasor. För att inte nämna alla familjemedlemmar och vänner som dödades, våldtogs eller lemlästades under kriget. Alla känner någon som känner någon. Alla känner smärta, på ett eller annat sätt.

Victory Day är en stolt dag då bangladeshier en masse klär sig i rött och grönt och draperar sig i bangladeshiska flaggan. De senaste två månaderna har präglats av våld på grund av det annalkande valet, vilket bangladeshbloggen har berört några gånger. Med anledning av Mollahs avrättning har hans anhängare i islamistiska Jamaat-e-Islami levt rövare under helgen, men trots detta så vågade sig folk för att fira (folkmassor är typiskt olämpliga platser i tider av politiskt motiverat våld). Jag, Lisa och Maria åkte tillsammans med personal från Nijera Kori ner till Shabagh och ett stort parkområde i närheten. Den torra solen bländade mig där vi gick bland gammalt skräp och fallna löv. Mot himlen avbildade sig siluetterna av de magiska trädkronorna vilka jag gjorde flera fruktlösa försök att fotografera. Det magiska gick inte att fånga, det var alldeles för flyktigt och min kamera inte tillräckligt bra. Många kvinnor hade klätt sig i sina finaste saris, med ibland kopiösa mängder smycken, vilket tedde sig något malplacerat i den semi-smutsiga parkmiljön. Grupper av män satt på huk och samtalade över en kopp te och horder av försäljare hade påbörjat sitt dagsverke att slänga på förbipasserande diverse produkter av tvivelaktig kvalitet. Feststämningen var påtaglig så produkter av tvivelaktig kvalitet krängdes åt både höger och vänster. Vi köpte små flaggor och röda och gröna armband som smärtsamt tvingades över min hand. Flaggor var målade på folks händer och ansikten. En stor scen med livemusik levererade underhållning och vad som än sades (vad vet jag inte, det var på bangla) verkade stärka känslan av nationell stolthet och samhörighet. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur välbehövd den här dagen kändes. Två månader (och en livstid ur vissa perspektiv) av våld och korrumperade politiker och en för folket efterlängtad uppgörelse med en krigsförbrytare (att förklara för en bangladeshier hur jag menar när jag säger att jag är emot dödsstraff är ganska svårt) fick äntligen en andningspaus där bangladeshierna kunde gå ut och fira. Men rest assure, lagom till kvällen utlyste oppositionen en ny blockad inför den kommande morgonen, och så startade allt om igen, men det är en annan historia.

victory day

När tiotusentals människor sjöng nationalsången klockan 16.31 så tänkte jag på vad mycket det är jag aldrig kommer att kunna förstå. Jag kommer aldrig att förstå hur det är att växa upp i spillrorna av ett land, med föräldrar som kanske bara är fragment av vad de en gång var. Jag undrar om det innebär att jag alltid kommer vara den Andre i det sammanhanget. Samtidigt kände jag någon underlig samhörighet med alla som var där, och tacksam att jag fick dela dagen med dem. Samtidigt kände jag en oro för vad folket ska behöva genomlida de kommande veckorna, och med stor sannolikhet även efter valet den 5 januari. Samtidigt kände jag att jag inte hade någon julkänsla överhuvudtaget men vad spelar det för roll tänkte jag. Men när vi igår fick en leverans av svenskt julgodis så visste jag vad det spelar för roll. Jag kan vara en del av flera sammanhang samtidigt, och jag vill vara det. Julgodiset får mig att tänka på traditioner och kultur som ger mig sammanhang. På julafton för fyra år sen så föddes min brorson och att han finns är liksom lite viktigare än julen. Han är ett otroligt sammanhang, och som en uppskjuten julklapp till hela familjen kommer han att få ett syskon någon gång i början av det nya året. Men likväl, alla åren innan han föddes innehöll mängder av traditioner och detaljer som gör att en viss känsla infinner sig i mig när jag tänker på dem eller får uppleva dem igen. Vart du än är i världen, vem du än är, så har du rätt att vara del av ditt nya sammanhang samtidigt som du är en del av ditt gamla. Hurra för traditioner och kulturer som möts och blandas, hurra för traditioner och kulturer som existerar bredvid varandra, så olika som de kan vara. Jag kan fira Bangladesh frihet samtidigt som jag tycker att det är för jävla mysigt att sitta runt vårt lilla bord i Farmgate med tända ljus, julkola, saffransskorpor och lyxpepparkakor. Nu hoppas jag att bangladeshierna får lämna en vardag av våld och övergå till en vardag där de, likt jag, inte behöver oroa sig för huruvida deras anhöriga ska kunna ta sig till sjukhuset när det är dags för förlossning. Sånt behöver en tyvärr fundera på här.  Joy Bangla! God jul! /Magdalena

P1080489

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Joy Bangla! Joy Bangla!

  1. margareta h frembäck

    Så fantastiskt välskrivet-igen- och att få ta del av dina upplevelser.! Julgodiset får serveras i januari…Ma

  2. Marika Öhman

    Mycket bra skrivet fina Magda! Alltid lika tänkvärda texter! God jul! Kram Marika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s