”Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med. Imorse hängde man Saddam i ett rep, jag har ingen skuld i det”

I februari i år befanns Abdul Quader Mollah, en högt uppsat ledare för det politiska partiet Jamaat –e-Islami, skyldig för våldtäkt, tortyr och massmord på ungefär 350 personer under frihetskriget från Pakistan 1971. Han dömdes till livstids fängelse av en krigstribunal. På väg ut från domstolen vände han sig till journalisterna, log, och gjorde segertecknet. Och en nation rasade.

Abdul-Quader-Mollah-victo-008.2

Intresset för civil olydnad var så högt då, den där våren för det arabiska upproret, och fick så enomt mycket massmedial uppmärksamhet. Jag vet forskare på University of Sussex som helt slutade skriva om annat och ägnade det kommande året åt att analysera händelserna på Tahrirtorget. I våras, bara två år senare, började ockupanterna slå upp sin tält på Shahbagtorget i Dhaka. Shahbag-rörelsen har många komponenter i sig som liknar Tahrir; den har många yngre anhängare, många bloggare, många kvinnliga frontfigurer, kvinnor som höjer gemenskapen med sånger och ramsor om kämparglöd, män och kvinnor som delar offentliga utrymmen tillsammans –dag som natt- och som i viss mån är sekulära utan att för den sakens skull vara icke-religiösa. En stor skillnad mellan dessa rörelser är att Shahbag inte har fått lika mycket uppmärksamhet i västerländsk media. Skillnaden är att deras krav inte går hand i hand med vårt synsätt på demokrati.

Abdul Quader Mollah gjorde segertecknet för att efter frihetskriget så har den Bangladeshiska staten inte gjort så mycket för att skipa rättvisa. De politiskt oroligheterna som följde på självständigheten begravde kriget och brotten som begicks under det med den ena regimens övertagande efter den andra. Flera militär-officerare från den Pakistanska armén fick asyl i Bangladesh och etablerade sig politiskt, blev utnämda till ministrar, säkrade platser i parlamentet. Därför kom det aldrig in någon officiell anklagelse om folkmord till FN, massgravar och ögonvittnen till trots. Mollah gjorde segertecknet för att han inte blivit anklagad för någonting på över 40 år, och när det nu hände blev han inte dömd till det högsta straffet på straffskalan.

I Bangladesh är det lagligt med dödsstraff. Shahbag-rörelsens krav var att regeringen skulle ändra på lagen och möjliggöra att just staten skulle kunna överklaga ett domslut på krigbrottsoffrens vägnar. De krävde det högsta straffet för krigsbrottslingar.

800px-Shahbag_Projonmo_Square_Uprising_Demanding_Death_Penalty_of_the_War_Criminals_of_1971_in_Bangladesh_14

Under min andra vecka här i Bangladesh satt jag och såg på tv med en kollega. Det var ett program med grånande kvinnor som gråtande berättade om våldtäkter de utsatts för, då för 40 år sedan. Och det kan tyckas konstigt att visa det nu, men en pågående krigstribunal river upp mycket och det är så tydligt hur många människor i det här landet som bär på liknande historier. Det har bara gått 40 år, och alla har en familjemedlem som dog, som mördades, som torterades med de mest avskyvärda metoder. Alla vet någon som blev våldtagen. Och hur kan egentligen ett nationellt trauma läkas? Eller snarare, hur kan nationella trauman läkas utan att det blir som i Europa, där vi läkte Andra världskriget så väl att vi nu 70 år senare tillåter fascismen att spela fritt i våra politiska finrum?

En krigstribunal är ett viktigt steg. Många bengaler tycker också att dödstraff är ett viktigt steg, att bara så kan processen med att gå vidare påbörjas.

Jag kan rent logiskt förstå en del av argumentet. För i en tid av extremt politiskt oro, där landet försöker sig på att gå till val just under pågående krigstribunal , finns det ingen garanti för att det en regering dömt någon för kommer en annan regering låta vara. Rädslan är att om BNP tillsammans med Jamaat kommer till makten nästa år, går många av de åtalade fria. Dödsstraff garanterar att de aldrig mer ska gå på Bangladeshs gator. Jag kan förstå att det inte går att ha någon tillit till ett rättssystem i dessa tider.

Jag kan förstå det, men jag kommer aldrig sluta att vara rädd för stater som på laglig väg har rätt att ha ihjäl sina medborgare.

Shahbag-rörelsen var stark, men splittrades när den politiserades. En rörelse som låtit aktivister och fredskämpar gå före politiker i talarstolen drog sig undan när deras kamp blev en partipolitisk motsättning. Kraven gick dock igenom och Mollah dömdes till döden.

Det har stormat i Sverige i veckan, och det har stormat här, efter att Mollahs – mer känd som Mirpurs slaktare-  dödsdatum slogs fast. FN var snabbt på det och menade att Mollah måste få en juridisk chans att överklaga. Shahbag återuppstod på några timmar och överklagandet kom och gick inom två dagar och FN har aldrig känts så långt borta.

800px-Shahbag_Projonmo_Square_Uprising_Demanding_Capital_Punishment_of_the_War_Criminals_of_1971_in_Bangladesh

 

Min kollega såg lättad ut. -”So many people have fought so long time for this.”

Igår kväll hängde man Mollah. De lät han hänga i 20 minuter för att verkligen vara säkra på att han var död.

Min kollega säger att -”I can’t express my feelings, but it’s justice. It has to be. It must be.”

Vem har skuld i det?

 

 

/Maria Persson

 

1 kommentar

Under Uncategorized

Ett svar till “”Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med. Imorse hängde man Saddam i ett rep, jag har ingen skuld i det”

  1. Ping: Joy Bangla! Joy Bangla! | bangladeshbloggen.org

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s