Skrivkramp

Jag har någon slags skrivkramp. Har försökt analysera vad den beror på. Är det alla uppgifter som fortfarande inte börjats på? Är det stressen över att hinna dokumentera allt innan vi lämnar landsbygden – alla ljud jag tänkt spela in, alla foton som kan behövas men som man inte än tagit, samtal som ännu inte hunnit komma in på det där kärnfulla, det som jag behöver för att förstå på riktigt hur ett liv kan förändras av att organisera sig tillsammans med sina grannar, lika landlösa som en själv och kämpa tillsammans för ens rättigheter.

Det jag kommit fram till efter lite rannsakning är att livet här har blivit vardag. Saker känns inte lite lika spännande och nytt. Missförstå mig rätt, det är fortfarande väldigt intressant att leva här och ta del av arbetet Nijera Kori gör, men den där nyfikenheten och viljan att dela med sig av allt fantastiskt har lagt sig. Lite som Magdalena beskriver det i detta inlägg så har man skapat sig en plats här med olika typer av relationer till olika människor som ger en känsla av att höra hemma. Vi känner människor på marknaden, vi träffar kända ansikten vart vi än rör oss. Jag har min ”långa” promenad på 35-40 min där jag kan gå runt byn och inte bara fram och tillbaka på vägen utanför centret. På den promenaden hälsar jag nickande till kvinnor vid husen som ler vänligt och nickar tillbaka. Håller blicken i horisonten när jag möter män, framför allt unga män. För de kan ibland vara så påflugna med sina blickar och jag orkar inte vara den som ger alla en chans och säga; Yes, Sweden och Yes, Nijera Kori, till alla män som vill stanna och prata med mig. när jag är ute för att motionera. Den hostande geten har blivit bättre (om jag inte misstolkade kroppsspråket på kvinnan som äger den) och idag har en annan en kvinna med en liten unge i famnen skämtsamt sprungit bredvid mig och skrattat ”exercise”, jag är ju lite konstig som kommer gående hög fart med gympadojjor på fötterna och hörlurar i öronen och säger ”exercise” till de som ser undrande ut. Så alla vet nu vid det här laget att jag är ute och promenerar för att få motion. Vi är nämligen inte i majoritet vi som inte får tillräckligt av fysisk aktivitet i vardagen utan måste skapa oss fysisk ansträngning. De flesta här är ju bönder, dagsarbetare ute på fälten, rickshawförare eller hantverkare av olika slag och de som arbetar hemma i hushållen har ju sin beskärda del av fysisk aktivitet av att göra allt för hand.

Det är vardag att vakna upp och febrilt försöka hitta vatten som inte är isande kallt. Jo ser ni, vintern har kommit hit och det är kallt. Alltså väldigt kallt. Sover med sockor, tights, byxor, tröja, kofta och tjocktröja. Det är vardag att åka på gruppmöten, göra intervjuer, äta med händerna, squatta på toan, tvätta kläder för hand nästan varje dag för man orkar inte tvätta stora mängder åt gången, få en massa kramar av fina gruppmedlemmar (kvinnor såklart), skratta åt fåniga missförstånd, bli irriterad av fåniga missförstånd, snacka lite bangla, – Ami bhalo bangla jani-na, få Daily Star klockan 10 varje dag till centret, läsa om hartals och de politiska oroligheterna, dricka en massa te med pulvermjölk, må lite illa till och från. Ja listan kan göras lång.

Utan att jag själv riktigt märkt det så har jag fått mig en vardag här. Dagarna rullar liksom bara på. Därav min skrivkramp.