Allmännyttan av en praktikant

Jag stod i fikarummet på den där arbetsplatsen som när jag berättade för folk vad jag jobbade med aldrig gav upphov till några följdfrågor och pratade med min kollega om praktikplatsen jag fått i Bangladesh. Efter diverse verbala ryggdunkningar så kom vi ofelbart till frågan ”men vad är det egentligen du ska göra där?” och jag gav mig in på den luddiga förklaringen om projekt som tar upp genusfrågor genom rättighetsarbete och lärandeprocessen som ligger i rapportskriverier.

-”Jaha, så du ska inte faktiskt hjälpa någon!”

…

Eh.

Nej. Inte på sättet som du tydligen tänker dig.

Och detta är något återkommande. Jag är inne på tredje månaden av min vistelse här och får till och från mail som undrar om jag känner att jag gör någon nytta än.

Nytta?

Jag kan inte låta bli att fundera över om människor som gör praktik på andra arbetsplatser får frågan om de har gjort någon nytta sådär några månader in. Om de har utvecklat, förändrat, förbättrat den arbetsplatsen och gjort världen till en bättre plats för alla andra att njuta av.

Och jag är ledsen att göra er besvikna nu, men nej jag har inte sprungit med ett döende barn i mina armar till närmsta dåligt utrustade vårdinrättning och med mina bara händer slagit in en adrenalinspruta i hens bröstkorg, sett det lilla barnet åter få färg på kinderna och sen gått hem och dragit ytterligare ett streck på min jordvägg så att jag kan hålla räkningen av hur många barn som rent statistiskt överlever av min blotta närvaro i den fattiga å så fattiga byn.

Jag är ledsen att göra er besvikna, men stora delar av Sverige (och världens) bistånd ser inte ut så. Det ser inte ens ut som den där andra unga kvinnan du känner som har åkt till ett land i Afrikat och målat väggarna på ett barnhem i en glad färg och sen startat en insamling för att ge kläder till barnen på det hemmet. Det ser ibland ut på det sätt som är enkelt att mäta, till exempel i hur många vaccinsprutor som köpts in eller tält som skickats till ett jordbävningsdrabbat område (katastrofbistånd), men oftast inte.

Oftast är det svårmätt, inte kvantitativt och det kan handla om något så luddigt som en ökad känsla av agens.

Jag klandrar dig inte för att du kanske är besviken på det, eller för att du ifrågasätter nyttan med min närvaro. Jag klandrar dock media för att det är den enkla mätbara bilden av bistånd som får ta plats i media och reproduceras i alla diskussioner om vad dina (och mina, häh!) skattepengar går till. Det är alltid nymålade väggar, insamlade böcker och barn som ska få gå i skolan. Om du bara skänker en liten summa pengar så kan en flicka få gå i skolan i ett helt år! Och det är så fantastiskt och underbart och lätt att göra en skillnad då så att vi pratar inte ens om varför den här flickan inte går i skolan redan, eller i vilket sammanhang hon lever, och vilken typ av utbildning som skulle passa sig i det sammanhanget, och vad som egentligen händer efter det året. Vi pratar inte om det på våra insamlingsgalor för att bilden är alltid för komplex och det kommer alltid att gå att vända på den flera varv om, och det är ju inte bekvämt?

Det är inte bekvämt för att en mer nyanserad bild passar inte lika bra ihop med den vita mannens börda, idén om att vita människor kan rädda befolkningar i andra länder genom att civilisera dem (förslagsvis under kolonialisering). Att utveckling är upplysning och att denna implicerar att VI står lite högre upp, spelar i en annan kulturell division, än DE (som vi ständigt måste referera till som just de, dem eller de andra, så att vi liksom inte blandas ihop av misstag). Det är inte bekvämt eftersom det innebär att vi måste titta på våra egna föreställningar om oss själva, vår plats i ett globalt samhälle samt vår bild av hur fattigdom ser ut med en insikt av att hela kontinenter inte är rakt av ’fattiga’.

”-Men alltså jag förstår faktiskt inte riktigt vad du gör..”

Nej, och jag tycker ju att det är svårt att förmedla, och Svalornas praktikanter har olika uppgifter. Kort kan sägas att Svalorna önskar informationsarbete från mig, vilket innebär att blogga här, skriva artiklar och producera visst material till olika kampanjer. Sen så skriver jag en rapport åt Nijera Kori, som handlar om hur de arbetar på ett rättighetsbaserat sätt för att engagera män för jämställdhet på landsbygden. Utöver det så skriver jag på en egen mindre studie för Svalorna och mitt eget höga nöjes skull, som berör äktenskapsnormen.

Konkret så innebär detta att mina dagar ser lite grann ut som någons som gör ett fältarbete med forskningsinriktning eller arbetar som utvärderingskonsult. Jag åker på gruppmöten med män och kvinnor ute i byarna, pratar, gör intervjuer, sitter in på möten, försöker skapa relationer med människor, läser andras rapporter och artiklar, frågar, och kliar mig i huvudet. Skillnaden är att jag inte är konsult och det jag producerar kanske inte används av Nijera Kori. Och vad är då nyttan med det? Jo, nyttan –precis som för andra praktikanter – är att jag lär mig. Jag har studerat utvecklingsfrågor på olika sätt i fem år, och att göra praktik, -som för andra praktikanter- är att ge mig själv en praktisk erfarenhet av det jag läst. Nyttan ligger i att hänga med de som arbetat med bistånd i många år när de implementerar de projekt jag annars bara ser på papper, och lära mig av vad som funkar och vad som är skitsvårt, vilket kan komma till hands om det blir jag som arbetar med att implementera bistånd någon gång i framtiden. Nyttan ligger i att jag gör det obekvämt för mig själv, och vänder och vrider på min syn på utveckling, på min plats i biståndsvängen, och tar en ordentlig titt på hur min välfärd är byggd på någon annans bekostnad. I förlängning så är nyttan för Sida, som kanaliserar pengarna för kalaset, att de kan uppfostra en generation biståndsarbetare genom organisationer de anser bedriver bra utvecklingsarbete (Svalorna).

Och känner du nu att njäe, detta är väl ändå inte riktigt vad jag hade i åtanke för mina skattepengar så kan du ju tänka som så att om jag går i pension vid 67 så har du just gjort en 40 år lång investering i en reflekterande lärandeprocess. Det tycker jag är allmännyttigt.