Kvällen före nästa hartal.

Min vecka har spenderats i Dhaka. Efter två månader i Bangladesh varav majoriteten av tiden i Mymensingh så är det intressant att inse att Dhaka framstår som ett under av modernitet och framåtanda. När jag återvänder till stadens hets, det eviga tutandet, de obarmhärtiga kontrasterna, och framförallt till valmöjligheterna så känns banglalivet storstadsenkelt. Det var med anledning av min visumförlängning som jag förra lördagen tog mig till Dhaka. Som Lisa skrev om i ett inlägg så har den politiska oppositionen tidigare kallat till hartals och en ren och skär blockad av Dhaka. Det här innebar att visumförlängningen drog ut på tiden då det är oklokt att röra sig längre sträckor under hartals. Jag fick hålla mig hemma. Visumprocessen är värd ett helt eget inlägg men en sådan byråkratiskt tragikomisk fadäs är egentligen för tröttsam att läsa om. Min mening är att den bäst behandlas ackompanjerad av ett smickrande rödvinsdis. Kortfattat: i slutet av november har jag förhoppningsvis mitt visum färdigt för uthämtning. Sen att jag redan har blivit ”intervjuad” av någon slags polis och inte nog med det, en annan polisinstans ska ta sig ett snack med mig på plats i Mymensingh, det är en annan historia.

Min förhoppning är nu att Lisa och Marias visumprocess går smidigt, de anlände till Dhaka igår och har nu 4 dagars hartal framför sig i storstaden. Med anledning av att oppositionen har utlyst hartal från och med imorgon söndag så fick jag tidigarelägga min hemresa till Mymensingh en dag. Slängde mig på en buss och såg det bangladeshiska landskapet passera. Söderut mot Dhaka har risfälten sakta, sakta börjat skifta i gult. Folket gör sig redo för ett tredje avbrott i vardagen på tre veckor. Det handlas, det säljs, det fixas, och det reses. Från och med imorgon söndag kommer få eller inga bussar att röra sig inom landet. Vad som nu har utökats till en 84-timmars hartal kommer leda till lidande för det bangladeshiska folket. Risken att några individer kommer att dö till följd av de kommande dagarnas förväntade våld är stor. Människor kommer att skadas, affärer och privat egendom förstöras, verksamheter stanna upp. Skolelever kommer inte kunna skriva sina prov. För mig smärtar det att tänka på de många familjer som kommer att få hoppa över måltider, familjer som är rädda för sin framtid och sin fysiska säkerhet. Hartals har en enorm påverkan på fattiga människors dagliga leverne. De har helt enkelt inte råd att äta så mycket som deras magar önskar.

Landet är på helspänn. Ikväll är kvällen före nästa hartal.

I eftermiddags när jag hade återvänt till Mymensingh så följde Taslima (hon lagar maten på kontoret) med mig till marknaden för att handla lite inför de kommande dagarna. När vi närmade oss stadskärnan så stötte vi på en dagen-innan-hartal demonstration. Kravallpolisen var där och höll koll på läget, åskådare samlades längs gatan men på behörigt avstånd. Väl vid marknaden fanns där allt jag behövde. Alla var där. Några av försäljarna kommer kanske våga sig ut när det är hartal men i regel så håller de stängt eftersom pro-hartal demonstranter med våld gärna uppmanar dig att stänga igen ditt lilla bygge. Följaktligen var alla ute för att handla inför den kommande nedstängningen. Något ligger i luften, det osar spänning. En negativt laddad spänning. Min shoppingtur är över och jag och Taslima hoppar upp i en rickshaw, vi ska åt samma håll. Taslima är en klippa som hjälper mig navigera i bangla-träsket. Vi har bara hunnit några tiotal meter när något inträffar. Längre fram börjar folk att vända om på gatan, vissa springer åt vårt håll. Taslima uppmanar mig på bangla att hoppa ur rickshawn på en gång, jag undrar stressat över hur jag ska hinna betala rickshawföraren. Det blir inget av någon betalning. När vi har hoppat ur så vänder han snabbt sitt cykelfordon och försvinner samma väg som vi kom. Upp på trottoaren med oss, sen puttar Taslima in mig i en butik. Den fylls snabbt med folk från gatan och överallt ser man samma sak hända i alla butiker. In med folk, gallerna börjar dras ner som skydd mot vad som eventuellt rör sig uppför gatan i riktning mot oss. 30 sekunder går och alla andas ut, det är falskt alarm. Det är ingen pre-hartal demonstration som har spårat ur. Polisen verkar ha koll på läget, men vi ser ingenting. Vi går ut på gatan igen, Taslima och jag skrattar lite, hon klappar sig för bröstet som att förklara att pulsen gick upp och oj ja vad hände med vår rickshaw. Taslima försäkrar sig om att äggen jag har i min hand inte har gått sönder. Vägen har helt plötsligt förvandlats till en gågata. Alla går överallt, de flesta fordon har på något mirakulöst sätt försvunnit från den trånga staden. Vi går över krossat glas, och längs med vägen hänger kravallpolisen. De tittar på mig, undrar vem denna vita kvinna är. Några utav dem kanske har sett mig förut. Vi möter ett demonstrationståg, åtföljt av fler kravallpoliser. Taslima utbyter några ord med förbipasserande, jag förstår inte vad de säger man sammanhanget tyder på att de alla är trötta på detta. Tillslut har vi gått så långt att vi hittar en rickshaw igen. Rickshawföraren förklarar att det just nu inte går att passera en del av staden med rickshaw. Jag och Taslima sitter tysta tillsammans och vi passerar fler demonstranter, krossat glas och kravallpoliser. Det är lugnt, men något ligger i luften. Vi tänker nog på samma sak men från helt olika perspektiv och erfarenheter. Staden är på helspänn. Det är kvällen före nästa hartal.

Under min korta tid i Bangladesh har jag bildat mig en ödmjuk uppfattning av vad jag tror att folket vill ha. Det är detta, Amar Sonar Bangla (Amar Shonar Bangla). My Golden Bengal. Mitt gyllene Bangladesh. Ett välmående liv i fred, under den röda solen som sänker sig över risfälten, floderna och dammarna. Politikerna verkar jobba i en annan riktning.

Håll er uppdaterade: http://www.bdnews24.com

http://www.thedailystar.net

http://www.aljazeera.com

/Magdalena