Och när hon går förbi står pojkarna på rad, de visslar och ler och trugar och ber*

(Svalorna ansvarar ej för eventuellt sämre språkbruk)

 

 

 

 

 

 

Det har hunnit bli mörkt när vår rickshaw-van närmar sig marknadsplatsen, och jag väljer att lägga sjalen över huvudet och fästa blicken stint framåt. Jag anar att Lisa ser min rörelse och urskuldsursäktar, mest för mig själv, att jag orkar bara inte just nu. En sjal över håret kan bortförklaras med att det börjar bli kyligt på kvällarna, och visst är det skönt att bädda in huvudet i något när vi far fram längs vägarna. Men framförallt är det för att jag inbillar mig att det ger mig två sekunders extra frist innan de upptäcker mig. Är det lite mörkt, och det är någon som kommer farande bakifrån så finns det till och med en chans att de inte lägger märke till mig alls med sjal på, och att de då  inte tar blicken från vägen och vänder hela kroppen om sådär så att jag undrar om cykeln kommer vingla in i en mötande (50 poäng om man orsakar en cykelkrock bara genom att existera).  Sjalen kan alltså ge mig en liten paus, och Allah vet att det kan behövas.

Jag har snart varit två månader i Bangladesh.
Två månader av män som har fått mig att känna mig obekväm.

När jag och Lisa går ut blir det ofta lite cirkus vilket i sig är ok. Det är tusen frågor och mobilkameror som flyger upp och har jag bara fått i mig lite pulverkaffe så svarar jag mer än gärna på vilka grödor som går att odla i Sverige och poserar glatt med barn, barnbarn och mosterns get. Men det är också grupper av män och unga killar som tar sig nära, som smygfilmar, som fotar mängder med foton även de dagar när  jag visar demonstrativt med handen att jag inte vill vara med på bild, som hojtar efter oss precis när vi passerat och följer upp med något (o)lustigt ljud. Män som stoppar oss när vi är ute på promenad och krävande ställer frågor på bangla och ser besvikna och lite kränkta ut när de inte får ljuva leenden och fnittriga svar, precis som att de skulle ha rätt att få det av mig. De som diskuterar oss högljutt sinsemellan.

Det olustiga i det är att språket och kulturen och allt det där andra som vi inte har tillgång till, gör att vi inte kan läsa av de situationerna. Det obekväma kommer av att inte kunna avgöra vad som är nyfikenhet och vad som har en sexuell underton. Och de där blickarna som kommer ibland, stirrandet, som jag upplever reducerar allt av min person och lämnar kvar en kropp till för deras betraktande, de lyckas krypa in under den annars rätt tjocka genusvetarhuden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kan tyckas fascinerande att de här männen som på så många sätt är förtryckta av samhället –de har låg utbildning, inkomst, och väldigt liten reell politisk påverkansmöjlighet – ändå har förmåga att utöva makt, över kvinnor. Vilket visar att just den typen av dominans, som män har över kvinnor, på något vis trumfar andra maktstrukturer som till exempel etnicitet, hudfärg och klass i det här fallet. Den återkommande boven i dramat är patriarkatet och att arbeta för att samhället ska se annorlunda ut är därför att arbeta med frågor som berör det. Det som skaver är att just män ofta suddas ut från denna ekvationen. Precis som att lokalpolisen ringer till chefen på centret där jag och Lisa bor och säger ’Det är ni som har vitingar på besök va? Ni borde säga till dem att inte gå ute när det är mörkt’ och därmed lägger ansvaret för vår säkerhet på oss, så pratas det alldeles för ofta i utvecklingsprojekt om kvinnors ansvar för jämställdhet. Det är kvinnor som måste utbildas, inse sina rättigheter, höja sina röster och kräva dem. Frågan är hur lätt det är att genomföra när det står en osynlig mur av män och hotar med psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, och aktivt ställer sig i vägen för kvinnors krav. Hur kommer det sig att så mycket insatser riktas mot allt det som kvinnor på något vis bara måste förmå sig till utan att blanda in frågor om män, maskuliniteter och hierarkier dem sinsemellan? För att kunna prata om kvinnors rättigheter och tillgång till resurser så behöver vi adressera de män som ställer sig i vägen och som sitter och håller på resurserna. Vi måste prata om privilegier och om att ta ansvar, och att aktivt ge andra tillgång till rättigheter utan att någon först måste slå sig blodig för att få dem.

Och jag vet att jag låter lite som en surkuk nu, och att du som läser detta kanske identifierar dig som cis-man, men innan du reducerar detta inlägget under kategorin random manshateri så vill jag säga att:

1) Förtrycket här är så jävulskt utarbetat att en kan inte bli annat än trött. I de mer fundamentalistiska områdena här så aborterar man flickfoster fram till åttonde månaden, tillåter inte kvinnor att titta på tv för att minska risken för att de skaffar sig en politisk uppfattning, och låter inte kvinnor gå utanför hemmet själva ens för att samla foder till djuren. Bara som exempel**.

2) Jag känner mängder av fantastiska män. Både i Bangladesh och andra delar av världen. Män som stöttar, lyftar fram, aktivt arbetar för att ge människor både värde och rätt, som är reflekterande, som alltid frågar efter samtycke, och som är bra allierade till kvinnor. Män som varje gång någon har fått mig att känna mig obekväm visar mig ett bekvämt alternativ.

Det är inte manshateri jag vill åt. Utan, för att citera Audre Lorde:

“When people of colour are expected to educate white people as to their humanity, when women are expected to educate men, lesbians and gay men are expected to educate the heterosexual world, the oppressors maintain their position and evade their responsibility for their own actions.”

Det kommer ner till att kvinnor kan bara göra sitt bästa inom sin egen förmåga för att väcka medvetenhet. Om du (och jag) är vagt medveten om de privilegier som vi har ärvt och det förtryck som vi medverkar till, så är det vårt ansvar att utbilda oss själva om det. Inte ett ansvar för de människor som vi förtrycker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Maria –som medans vi reflekterar lite, tar på sjalen en stund och pausar, och sen ger sig på’t igen.

*och då vänder hon sig om, och ber dem att bete sig som vettigt folk eller fuck off. Och skickar Orup i terapi för sitt maniska ägandebehov.

**Åh, och reducera inte heller detta till ’typiska u-landsfasoner’, för patriarkatet är ju som bekant utspritt, och dominerar människor av allehanda kön även i din närhet. Det tar sig dock olika uttryck.