Första veckan i Dhaka

Vår första vecka i Dhaka har inte fått så mycket uppmärksamhet här på bloggen, vilket var en väldigt väldigt trevlig tid och förtjänar därmed ett inlägg. Vi blev nämligen mycket väl omhändertagna av Sadia och Shiuly som arbetar på Svalornas Dhaka kontor. Vi fick en veckas introduktion i hur arbetet på Dhaka kontoret går till, om Svalornas olika partnerorganisationer och de program som Svalorna stödjer. Framförallt fick vi en mycket berikande fördjupning av både den historiska och politiska kontexten i landet. Det är ju mycket som händer just nu med upplösning av parlamentet den 25 oktober, krigsrättegångarna och det kommande valet i februari. För att faktiskt förstå varför det aktuella läget ser ut som det gör så har det varit mycket behövligt att få kunskaper om de bakomliggande faktorerna.

Men vi har inte bara suttit på kontoret och haft intressanta politiska samtal. Första kvällen i Dhaka tog Sadia och Shiuly med oss till en shoppingcentrum som heter Riffel Square där vi försökte hitta lite anständiga kläder att ha på kroppen och svala sandaler i värmen å regnet. Jag med mina byxor, vit skjorta, sjal och gympadojjor a la nittiotalet blev utsatt under de första dagarna för flera gapskratt av människor som synade mig från topp till tå och tyckte, med tanke på deras reaktioner, att jag säkert inte såg klok ut. Bangla-modet (för kvinnor) innefattar mycket utsmyckning både kläder, fina frisyrer, väskor och smycken. Det vill säga allt som jag inte har.. Att hitta ett par skor som kändes okej tog ett tag. Det finns oändligt massa skor som är gjorda här eller importerade från Thailand eller Kina, varav många är (i mina ögon) mycket pråliga, glitter och guld får det hemskt gärna vara mycket av! Så jag har dräglat över herrskorna som de flesta är gjorda i svart eller brunt läder med sparsmakad design. När jag insisterade på att prova herrskor gav butiksbiträden med sig efter en tydlig försäkran att -jo jag ville prova herrmodellera. Men det märktes att det inte riktigt var okej. Tyvärr var herrmodellerna alldeles för breda för mina fötter vilket gjorde att biträdena nog pustade ut av lättnad över att inte behöva sälja herrskor till en kvinna. Tillslut efter några dagar lyckades jag bestämma mig för ett par orangefärgade flippflopp i läder utan någon slags klack eller smycke på. Perfekta!

(t.v. Shiuly, Maria, Magdalena, Sadia och Lisa)

 
Vi hann även med ett besök till svenska ambassaden för ett registreringsbesök och fick för första gången testa på att sitta i en CNG i stekande sol och bilköer som inte rör sig ur fläcken då vi skulle hem igen igenom halva staden. Värmen från solen och från alla omgivande bilar vi hade runt omkring oss gjorde det nästan olidligt att sitta där och man slogs av hur det måste vara att arbeta under dessa förhållanden dag ut och dag in i en CNG eller ännu värre, en cykelrickshaw. Hela staden är fylld med cykelrickshaws och för mig har detta transportmedel varit det tuffaste med livet i Dhaka. Att människor som arbetar med att köra dessa rickshaws är mycket fattiga går inte att undgå att upptäcka med blotta ögat. Hela kroppstyngden som används på pedal för pedal för att starta cykeln. Svetten som lackar och som klibbar fast de slitna och enkla kläderna på kroppen. När man dessutom vet att dessa män väldigt sällan äger sina egna rickshaws utan hyr dessa mot en kostnad av ca 70 % av dagsinkomsten gör det ännu mer smärtsamt. De får alltså endast behålla 30 ynka procent av de futtiga taka de tjänar. En cykeltur från vårat hotell till kontoret på typ 20 min för två personer kostade 20-30 TK, dvs ca 2 kr. Av dessa 2 kronor så måste de alltså ge bort 70 % till uthyraren. Det inte bara känns som slavgöra, det är det.

(Natthimmel i Dhaka från min balkong hemma hos Kushi Kabir)