Den resande kroppen

Jag skulle vilja skriva om Bagatipara, men dessa dagar tänker jag mest på min kropp.  Jag tänker på hur nära den har till en fläkt, och när strömmen är borta räknar jag på hur sannolikt många timmar bort nästa stund av fläktande är. Jag tänker på hur jag ska täcka den, och om folk generas av den när jag tappar eller glömmer sjalen som ska täcka över min bröstkorg. Jag tänker på hur jag kan komma undan med att gömma mig och ha mindre kläder på. Jag tänker på vad jag stoppar i kroppen, om glaset jag dricker ur diskades i kranvatten och hur den kommer att reagera på allt som sträcks fram till mig och trugas i mig. Jag fastnar i en diet av ris, gula grönsaksröror och värktabletter, samt diverse huskurer. Jag får dricka ingefärste och saltvatten, tugga på nejlikor, ingefära och palmsirap. Äta salt och inhalera krossad peppar genom en näsduk. Jag och Lisa förhör varandra om dagens vattenintag och jag öppnar burken med vätskeersättning för första gången på denna resan. Jag tänker på insektbett och alla skavsår inspekteras noga. Jag tänker på hur tung kroppen känns mot träbänken med madrass på som nu är min säng. På ömma höfter, revben och axlar och jag blir förvånad varje morgon när jag inte kan hitta spår på huden av natten. Som att jag skulle vara en prinsessa på ärten.

Framförallt tänker kroppen mycket åt mig. Den reagerar på varje rörelse i ögonvrån och bedömer snabbt eventuell fara. Likadant varje gång något kittlar till eller sticks. Nya vanor etableras lika snabbt, som att aldrig lyfta något mot sig innan det har skakats av först (efter incidenten med kackerlackan i handduken). Att jag dessutom i mörker verkar kunna avgöra hur stort ett djur är bara på ljudet fascinerar mig.

Och när jag ligger under mitt myggnät och känner febern metodiskt gå igenom varje led i mig, så tänker jag att på ett sätt så är det tragiskt att jag måste förflytta mig till andra sidan jorden för att ge min kropp så här mycket uppmärksamhet. Å andra sidan är det väl just det som välfärden har gett oss, en kropp som slipper vara i ett konstant tillstånd av fly eller fäkta.

027.2

/Maria

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Den resande kroppen

  1. Stenåldershjärnan vaknar och skyddar dig. Eller försöker och tränar på det. Feber, kackerlackor och okända smådjur tillsammans med hot från det som du väljer/får att äta verkar på mig som en onödigt stor portion utmaning och otäckheter.
    Trots ditt budskap måste jag ändå medge att jag beundrar ditt sätt att måla dina upplevelser. Vilken fantastisk skribent du är mitt i eländena! Vad månde bliva?
    Vik hädan allt otäckt och farligt!!
    Kom allt gott och enkelt.
    Till min prinsessa oavsett på vad.

    Sänder dig kärled och kraft!
    Å så kramar förstås,
    modren

  2. Ja du tjejen, det där är ingen lek och jag lider verkligen med dig. Kan det inte räcka med att uppdraget i sig är riktigt svårt, måste det vara tufft även för din stackars kropp känns orättvist. Men du får tänka positivt (oj tordes nästan inte skriva det) och se det så att det värsta har varit och NU blir det bara bättre och bättre framöver. Tyvärr så har du ju inte tillgång till ”BENKE,BENKE FIXA” oklart om jag skulle kunna hjälpa dig i det skick jag är nu förtiden, men som en omtanke från mig påminner jag dig om den tiden ändå
    Många kramar från Benke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s