Dhaka

Imorgon har jag varit i Dhaka i en vecka. En stad full av människor, rickshaws och vilda CNGs. Det är varmt, fuktigt, klibbigt, svettigt. Jag har precis upptäckt att jag producerar mer svett och lukt från vänster armhåla jämfört med höger. Min svett slår dock inte rickshawförarna. De är svettiga, magra, slitna, solbrända, troligen hungriga och törstiga större delen av dagen. Så fort jag stannar för att tala med en rickshawförare så strömmar andra rickshaws till, de undrar om det kanske är de som ska få ta mig dit jag vill. Jag kan inte bangla, de kan inte engelska, men en eller tre förbipasserande män stannar till för att hjälpa mig förklara var jag ska, hur mycket jag är villig att betala, sen pratar de sinsemellan om färdriktningen. Det är oklart vem som har rätt, men jag kommer alltid fram. Att jag skriver i jag-form är något vilseledande då jag har upptäckt staden tillsammans med Lisa och Maria, men nu bor vi inte längre tillsammans. Jag har flyttat närmare Development Wheels huvudkontor i Dhaka och Lisa och Maria har anslutit till NijeraKori.

Jag har saknat känslorna av den upplevda kulturchocken men ändå var jag inte stormförtjust när de så smygande började göra sig påminda. Jag färdades i en dåligt fungerande CNG på väg hem, den gick på fel växel och verkade allmänt redo att säcka ihop. Föraren var av den mer hänsynslösa sorten och hade under en mer trafikerad dag kunnat orsaka både en och två olyckor. Det var fredag och vägarna mer framkomliga än vanligt. Dhakas väder visade sig från sin goda men obarmhärtiga sida och det annars så solkiga diset lyste med sin frånvaro. Eftermiddagssolen var vackert orange och i CNGns backspegel såg jag smickrande fräsch ut. Då kom dhakatrafiken ifatt min hemresa. Vi fastnade i en stor korsning och genast kom en liten pojke fram, han kila in sina fingrar genom gallret och bad om pengar. Jag tror han sa att han tänkte köpa choklad för pengarna. På andra sidan kom en till pojke fram, ca 5 år gammal, och i famnen bar han ett naket spädbarn, bara några månader gammalt. Sen kom en tredje pojke fram, något äldre (eller iaf längre) än de två andra. Han visade upp sitt ben, och strax under knäet hade han ett öppet köttsår. Ca 8 cm långt, 3 cm brett, blodigt, köttigt, med en trasig sårkant. De var besvikna på mig som inte gav dem något. Jag var tacksam när trafiken drog igång igen och vi kunde åka vidare. Den första pojken höll fast i gallret och sprang med några meter innan han släppte och väntade på nästa tillfälle.

CNGn släppte av mig vid fel ställe, men fordonets risiga tillstånd och eviga, olycksbådande pipande gjorde att jag hoppade av ändå. Jag var tacksam att få komma ut och andas lite, komma ur den fysiska bur som en CNG faktiskt är. Solen var på väg att gå ner, jag hade inga pengar kvar på min bangla-mobil (jävla miss) och var väldigt osäker på var jag skulle någonstans (ny adress som sagt). Men, du kan alltid hitta någon i Dhaka som tänker hjälpa dig. En ung pojke hjälpte mig att förklara för en rickshawförare var jag skulle. Rickshawföraren tog oss sakta fram i området medan han omsorgsfullt läste på alla husnummer. Jag visste ju hur huset såg ut men jag kunde inte förklara det för honom.  Till slut kom vi hem, då hade det blivit mörkt. Jag var obeskrivligt lättad. Dagen hade varit lång, intrycksfull, skuldtyngd, hettan obarmhärtig fast vädret strålande. Vi hade redan gjort upp om priset (5 kr) men jag gav honom dubbelt så mycket betalt (10 kr), och det gjorde mig fjantigt glad att faktiskt få ett förvånat men uppskattat leende från honom.

Nu sitter jag på Development Wheels kontor och sätter mig så sakteligen in i arbetet. Det var en jobbig dag igår. Jag ser fram emot att resa till Mymensingh och bekanta mig med den stad som ska vara mitt hem i några månader framöver. Jag ser fram emot att arbeta, att lära mig, att bearbeta upplevelserna här i Bangladesh, att lära känna människorna och inte minst språket. Dhaka är häftigt, kontrastrikt, annorlunda och fullt av fina detaljer. Magiska träd, kopiösa mängder elledningar som taffligt hålls upp av bambustammar, och människor överallt . Ibland luktar det sopor och skit, ibland doftar det mat och kryddor. Men det finns ett och annat gatuhål att trilla ner i, både bokstavligen och bildligt talat.

9 kommentarer

Under Uncategorized

9 svar till “Dhaka

  1. Marika

    Maggie!!! Fint du skriver! Saknar dig! Låter som att du har en otroligt häftig upplevelse! Jag o Bella pratade om det i typ en timme igår, vi vill höra mer om hur toaletterna fungerar! Vi håller ställningarna hemma så länge, puss o kram

  2. Kim

    jag undrar hur du kom pa att du svettas mer ur vanstra armhallan?

  3. Ingrid thunström

    Så glad att du tryggt kom hem! Förstår att det kändes lite pressat…. En okunnig fråga; vad är en CNG? Kram ❤

  4. Spännande att läsa om ditt liv i ett spännande land. Bra skrivet!

  5. Margareta

    Fantastiskt spännande och välformulerat! Redan början till ett bokmanus? Din familj här hemma.

  6. Isabel Blomberg

    Vill läsa mer, jag gråter! iaf lite. Saknar dig

  7. Rebecca Vikström

    Åh Magda saknar dig! Fantastisk bra skrivet! Kör på nu och uppdatera mycket. Här hemma är allt som vanligt.

  8. Amanda Fast

    Jag saknar dig! Tack för fint inlägg, fortsätt skriv för oss. Puss!

  9. antonia

    Wow Maggie! Vilken fängslande läsning! Du kommer nog få det toppen! Kul attt du skriver! Lycka till! =) Kramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s