Finally then, I will read you your rights

Jag sitter i ett dåligt ljudisolerat konferensrum i Buenos Aires och lyssnar på en diskussion om dikotomin rights holders –duty bearers, och om det språk vi använder i arbetet för mänskliga rättigheter är tillräckligt för att kunna beskriva den typ av organisering och motstånd som vi sett så många exempel på under senaste tiden. På Tahrirtorget. Inom Occupy-rörelsen. En motsättning mellan akademiker och aktivister börjar framträda i rummet och förslag blandas med försvarstal. Då reser hon sig upp.

Hon är en aktivist från Turkmenistan som lyckats ta sig till Kirgizistan trots ett reseförbud för unga kvinnor, där hon leder ett feministiskt kvinnokollektiv i kampen för rättvisa. Hon organiserar. Hon anordnar protester och aktioner. Nyligen klistrade hon bilden av en Kirgizistans parlamentslemot över sitt kön i en digital protest mot hans förslag om förbud mot korta kjolar. Korta kjolar gör det nämligen svårt för honom att koncentrera sig. Han svarade med att skriva att han ska deportera henne. Hon har bara en sida kvar i passet som hon inte kan förnya och hon är den som sitter och pillar loss gamla visum från sidorna i ett försök att vinna mer tid och utrymme. På kvällarna kommer vi att diskutera hennes möjlighet att gifta sig för medborgarskap.

Nu reser hon sig alltså upp och händerna darrar när hon säger till de samlade i rummet att de kan ta sina mänskliga rättigheter och stoppa upp någonstans, för henne har de iallafall inte hjälpt. Hon säger till kvinnan som varit med och skrivit Jakartaprinciperna att lever man under en diktator i ett post-Sovjetiskt, paternalistiskt samhälle så hjälper det inte att peka på en konvention för att hävda sin rätt. Under en diktator måste andra vägar vandras, och organisering tar andra former.

I Bangladesh har de politiska motsättningarna inför parlamentsvalet gett ett extremt turbulent år, och om protesterna och motståndet som blossat upp kan ni läsa mer om här, och här. Politiker, akademiker, aktivister, och bönder har gått ut med krav, och protester. Politiker, akademiker, aktivister och bönder har arresterats. Dödsstraff har diskuterats.

Vad gör ett sådant tillstånd hos staten med de krav människor försöka ställa den inför? Vad gör det tillståndet med människors organisering för mänskliga rättigheter? Hur påverkas förmågan att organisera sig om man befinner sig på landsbygden, utanför huvudstadens hartals? Buisness as usual, eller andra former av organisering?

Idag landade vi i Bangladesh. Den icke-statliga organisationen Nijera Kori har lång erfarenhet av social mobilisering och arbete för rättigheter. Och med bland annat en kandidatexamen i Mänskliga Rättigheter i bagaget – en examen i att traggla, av stater, underskrivna konventioner som vårt viktigaste verktyg för utvecklingsarbete – är det med nyfikenhet jag möter organisationen.

 

/Maria

1 kommentar

Filed under Maria Persson

One response to “Finally then, I will read you your rights

  1. Marjo L Qvist

    Intressanta reflektioner & kontrasterna mellan teori & praktik kommer säkert inte att minska när du tampas med verkligheten i Bangladesh- tyvärr. Förhoppningsvis ser du också många positiva exempel på framgångar – inte minst de som Nijera Kori har så många erfarenheter av :-). På återseende senare i höst 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s