Från smutsig betongdjungel till organiserad smaragdgrön landsbygd

Igår kom jag tillslut ut från Dhaka för första gången, om än för en dag, så var det ändå en riktigt trevlig liten upplevelse.

Samhället Agorossre ligger ca 60 km från Dhaka och tar ungefär 3 timmar att nå med bil, en timme för att sig ut från Dhaka och två timmar för att ta sig fram på dåliga vägar som kamikaze-bussförare härjar på. Man kan nästan tro att de medverkar i ett bilprogram och har fått i uppgift att testa bussarnas väggrepp, alla bilar de kör om och möter i motsatt riktning kan nämligen liknas vid orangea vägkoner som de försöker zick zacka sig förbi när de rusar fram. Man blir lika överraskad varje gång en buss inte välter när bakhjulen faktiskt tappar greppet en aning och bussen lutar allt för många grader över vägkanten.

I Agorossre hade vi ett möte med representanter från Svalornas samarbetspartner BARCIK som just nu i närliggande områden arbetar med sex byar i vilka bönder har visat ett intresse för Agricultural Rights Programme (ARP).

Efter mötet bjöds det på god mat, som jag på bideshi-aktigt vis åt med sked till skillnad från bangladeshier som alltid använder sig av händerna. Jag har faktiskt försökt äta med händerna, men jag känner mig som en treåring och ser antagligen också ut som en treåring när jag kletar i maten som jag gång efter gång misslyckas få in i munnen. Jag har bestämt mig för att hålla mig till bestick, ett tag framöver i alla fall.

Vi hoppade in i bilen igen och tog oss ut på den riktiga landsbygden för att träffa folk som redan är engagerade i ARP. Vi tar oss fram på smala asfaltsvägar som på sina hålla nästan var helt bortspolade av den årliga monsunen, och enkla broar över fem meter djupa miniraviner som även de årligen karvas av monsunen. Väl framme träffade jag en jordbrukare som kunde en gnutta engelska eftersom han hade jobbat i Dubai i tre år som byggarbetare.

När jag gick runt på de smaragdfärgade risfälten och talade med honom såg jag vilken perfektionist man måste vara som jordbrukare i Bangladesh när ingen investering i tid, arbetskraft, material eller planering får vara halvdann när man är så pass beroende av sitt jordbruk och även gemensamt måste organisera och ta ansvar för den mark som utgör ens leverne. Om man utifrån detta ska dra en jämförelse med Dhaka, kan man säga att de som flyttar från landsbygden till Dhaka ofta blir exploaterade när det är arbetsgivare som investerar i långa arbetsdagar och låga löner, vilket också gör att någon form av gemensamt ansvar för staden eller ens mindre stadsdelar blir bristfällig eftersom alla först och främst måste tänka på sig själva.

Lämna en kommentar

Filed under Filip

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s