Fattigdom

Nu har jag varit i Dhaka under en månad, och trots alla hartals har jag lyckats bilda mig en bättre uppfattning om staden. Jag kan säga att för mig genomtränger fattigdomen absolut allt i Dhaka. Dock tycker jag den är ganska svår att få ett grepp om.

Fattigdomen i Dhaka är nog inte unik, om man kan säga så. Dhaka skiljer sig inte särskilt mycket från exempelvis Nigerias megastad Lagos i termer av fattigdom. Dhaka och Lagos är två enorma städer som växer extremt snabbt i tätbefolkade länder där ca 80 % av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen. Allteftersom den rural-urbana migrationen i dessa länder accelererar blir de ekonomiska knytpunkterna som utgör dessa megastäder brutala miljöer när så många på en och samma plats kämpar för drägligare liv – där kampen i stadsmiljö inte sällan blir svårare än den på landsbygden.

FN:s ekonomiska och sociala råd har definierat fattigdom på det här sättet:

‘‘sustained or chronic deprivation of the resources, capabilities, choices, security and power necessary for the enjoyment of an adequate standard of living and other civil, cultural, economic, political and social rights.’’

Jag tycker den här definitionen är ganska bra och beskriver såklart många Dhaka-bors liv i ett nötskal, precis som den med all säkerhet beskriver livet för många av Lagos invånare.

Fattigdomen finns överallt i Dhaka, men jag är inte säker på att jag förstår mig på den trots FN:s definition. Det jag saknar är en förklaring till hur människor kan fortsätta leva under ovannämnda kroniska brister. När jag exempelvis går runt i slummen och ser de människor i Dhaka som har det absolut sämst ställt kan jag med säkerhet säga att jag skulle ta livet av mig om jag hamnade i deras sits. Jag vet inte om det är rena överlevnadsinstinkter, hopp om att en dag få ett drägligare i liv, de kroniska bristerna som har gjort folk tuffa, eller något annat som gör att folk orkar kämpa vidare.

Jag anser att Dhaka är en rakt igenom inhuman plats, men så har jag också vuxit upp i Sverige, landet där staten fungerar som en curlingförälder jämfört med Bangladesh där staten knappt fungerar och bara kastar ut sina invånare på gatan för att klara sig själva. Att Dhaka är en inhuman plats för mig har nog något att göra med att jag kommer från just Sverige och att jag ständigt har det svenska samhället som referenspunkt i bakhuvudet. En nigerian som flyttar från Lagos till Dhaka, från en brutal megastad till en annan, lär nog se Dhaka och dess fattigdom på ett helt annat sätt.

1 kommentar

Filed under Filip

One response to “Fattigdom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s