Att vara en bideshi

Jag har fortfarande inte riktigt lyckats ta mig ut i det riktiga Dhaka. Onsdag var veckans enda hartal-fria dag, och just hela den dagen var jag typiskt nog tvungen att spendera på toaletten för att bekanta mig med den bangladeshiska bakteriekulturen. Och igår var det inte helt otippat ytterligare en hartal…så därför kan jag i dagens blogginlägg inte skriva mycket mer än mina tankar om att vara en bideshi här i Gulshan.

Bideshi betyder utlänning på bengali, och som bideshi i Bangladesh är jag väl ungefär lika exotisk för bangladeshierna som hela Bangladesh är exotiskt för mig. Folk här bryr sig sällan om att dölja sitt intresse för bideshis, man har blickar som följer en var man än går. Jag känner dock att det är mycket svårare för mig att göra samma sak och på så sätt tillgodose mitt eget intresse för allt det nya när jag är ute och går.

Trots att jag skulle vilja spendera mer tid på att bara avslappnat studera människor som man gör när man exempelvis dricker kaffe på vilket europeiskt torg som helst och leker antropolog, så går det givetvis inte lika lätt till här. Eftersom jag bara har varit här en vecka, lyckas jag än så länge bara göra ganska hastiga och fragmenterade observationer när jag är ute och går samtidigt som jag måste se upp för det materiella eländet som jag beskrev i det förra inlägget. Jag kan se en gammal man som driver ett litet testånd vid trottoaren, någon kravallpolis i full mundering som bara sitter och svettas utanför någon slags viktig byggnad, rickshawförare som samlas för att vila och snacka, någon som svetsar ihop en cykelram etc. Men that’s it, observationerna blir ganska ytliga mentala foton, det finns knappt något ställe alls där man liksom kan strosa runt och ta sin tid för att ta in det man ser.

Dock upplevde jag något för några dagar sedan som jag inte kan släppa. Jag var på väg hem när en ung kvinna som bar på ett litet barn kom fram till mig och bad om pengar. Jag har valt att mer eller mindre systematiskt neka tiggare och går bara vidare, men just den här kvinnan gav sig inte och fick av någon anledning för sig att gå vid min sida, flera hundra meter dessutom. ”Please Boss, Please Boss” upprepade hon. Man kallas i själva verket ganska ofta för Boss och aldrig Bideshi.

Jag fortsatte i alla fall gå och låtsades ignorera henne. Efter ett tag kom en rickshawförare och gled in vid min andra sida och frågade om jag ville åka, det ville jag inte. Men så när jag gick emellan kvinnan med barnet och rickshawföraren, så påbörjade de två en kort dialog som avslutades med att hon på ett sådant där spontant, friskt och charmigt sätt gav ifrån sig ett glatt litet skratt. Deras dialog kan mycket väl ha varit något i stil med:

– Hur går det? Ger bideshin dig några pengar?
– Nä, han är fett seg…
– Det är därför jag cyklar bredvid honom så han kan hoppa på min rickshaw och slippa dig 😉
– Haha, sluta jävlas! Jag var på honom först 😀

Bideshi som jag är, såg jag bara hennes persona som tiggare och hans som rickshawförare innan de började snacka. Men det förändrades avsevärt när jag såg de interagera genom att föra en dialog som antagligen handlade om just mig och jag därefter visade med ett bekräftande leende att jag mer eller mindre förstod vad de snackade om. För stunden lyckades jag nog sudda bort den där bideshi-stämpeln och se mycket mer än bara en av alla tiggare och en av alla rickshawförare.

Jag kommer ju alltid vara en bideshi här. Men förhoppningsvis kommer jag med tiden lyckas lära mig ta in mer av vad jag ser utan att bli påkörd, ramla ner i hål eller gå in i elledningar.