Dhaka

Jag flög via Istanbul i onsdags, när jag klev på planet fick jag övertala en kille att flytta från min fönsterplats (alla geografer har nämligen ett starkt behov av fönsterplatser). Jag började prata med honom efter ett tag eftersom han såg ut att ha tagit illa upp, så jag satte igång ett litet samtal för att lätta upp stämningen. Han var bangladeshier men kunde dock bara prata italienska med mig, och av det jag förstod med hjälp av mina nästintill obefintliga kunskaper i italienska var att han hade jobbat tre år i Rom och återvände nu till Bangladesh för första gången efter den perioden.

Jag sippade på en turkisk raki efter måltiden och tänkte att det var nog ett av de få alkoholintag som jag kommer kunna räkna på fingrarna de kommande fyra månaderna. Efter det somnade jag mätt och belåten.

Vaknade när vi var ovanför nordöstra Indien ungefär två timmar från att landa. Jag tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det lilla grälet innan om fönsterplatsen var klart värt det. Det var tidig morgon indisk tid och vi flög precis över Ganges. Man såg hur de gröna områdena precis intill floden efter bara några få hundra meter utgjorde en tydlig gräns mellan den grönska som floden ger i kontrast till den enorma och torra slätten som inte nås av Ganges vatten. Den torra slätten är full av åkrar som bara väntar på att bevattnas av monsunen som kommer om några månader. Jag hade utsikt norrut, så längs med horisonten kunde man även se det mäktiga Himalaya som vi färdades parallellt intill. Det kändes som att jag nästan kunde se hur det snötäckta Himalaya förser Ganges med vatten som i sin tur bildar det bördiga deltat som Bangladesh till större del består av, och som jag tillslut landade i.

Jag befinner mig alltså nu i Dhaka, en av världens snabbast växande megastäder mitt i det bördiga Gangesdeltat. Här delar ca 15 miljoner (någon miljon mer eller mindre) invånare på en yta lika stor som Göteborg. Jag bor i Gulshan som är den så kallade säkerhetszonen i Dhaka, här ställs den rika och den fattiga världen ansikte mot ansikte. I Gulshan finns det ambassader, privata klubbar för utlänningar, lyxhotell, restauranger och dyra bilar längs med gator som bara skriker elände. Det är galen trafik som man inte borde vistas kring om man känner sig lite trött och seg, stora hål i marken som man får se upp med att inte ramla i, trasiga elledningar som hänger framför ansiktet på en, och det är det materiella eländet i korta drag. Om jag ska beskriva det mänskliga eländet i korta drag så nöjer jag mig just nu med att skriva att det här i Gulshan finns barn som precis har lärt sig att gå, och som även hunnit lära sig att tigga.

Men det här är alltså bara Gulshan jag beskriver, jag är just nu något av en fånge i den här säkerhetszonen pga av hartals som har utlysts och som kommer fortsätta fram till tisdag, det är dock mycket möjligt att fler kommer utlysas. Så jag har inte sett mycket av det som finns utanför Gulshan, men av det lilla jag har sett så kan jag konstatera att desto längre ut man rör sig desto mindre klasskillnader och desto mer elände ser man. Det där riktigt hårda, brutala och ärliga Dhaka-eländet som jag har fått beskrivet för mig lockar mig något oerhört. Igår när jag gick längs med New Airport Road precis utanför Gulshan fick jag en försmak av det samtidigt som jag kunde bilda mig en uppfattning om vad som skulle hända om man dumpade 15 miljoner personer i Göteborg. Jag har helt enkelt aldrig någonsin sett eller rört mig i ett sådant öronbedövande kaos bland så många fordon och människor på en och samma plats, det var mäktigt. Jag är väl medveten om att Dhaka är en riktigt krävande och uttröttande stad, men just nu vill jag bara ha mer.

Turbulensen mellan de två politiska grupperingarna ökar som sagt, rapporter om dödsfall under kravaller rapporteras från hela landet. Min enda källa är de lokala tv-nyheterna på engelska som sänds varje kväll klockan 20.00. Det ironiska är att jag är så pass isolerad i den här säkerhetszonen samtidigt som mitt internet för tillfället är så oerhört segt, att jag kunde ha minst lika bra koll på situationen i landet innan jag åkte hit. Men å andra sidan får jag ju av de bangladeshier som jag träffar här ta del av värdefulla tankar och åsikter om konflikten i stort, något jag aldrig skulle kunna få hemma i Sverige.

Dessa hartals lyckas iaf onekligen paralysera hela landet, inklusive mig som först på onsdag förhoppningsvis kommer kunna ta mig ut från Gulshan och till Svalornas kontor i stadsdelen Lalmatia som ligger i en annan del av Dhaka.

Image

Från hustaket där jag bor skymmer lyxhotellet Westin tråkigt nog solnedgången. Jag träffade en amerikan som har varit här i tre år, han skröt om hur han lätt kan spendera 500 US dollar på en kväll i hotellets skybar. Jag tog mig upp dit igår för att ta mig en titt på utsikten, den var grym. Men jag hade ändå önskat att hotellet inte var där, dels för solnedgången som jag skulle kunna njuta av på hustaket, och dels för att kontrasten mellan de extremt rika i sina lyxbilar som rullar in till hotellet och de smutsiga småbarnen som tigger precis utanför, i mitt tycke inte är något annat än osmaklig. Men men, så ser verkligheten ut.

1 kommentar

Under Filip

Ett svar till “Dhaka

  1. Gunnar

    Väntar ivrigt på nästa post. Kollar dagligen! Har du fått komma ut i stan på riktigt än?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s