På fältbesök i byn Koitora. En tjej i tonåren drar med mig till marknadsplatsen, där jag nyss har varit, utan uppenbart skäl. Jag tänker mig att hon ska visa mig något, men snarare tvärtom. Jag märker snart att hennes syfte är att höja sin egen status genom att vara ”viktig” nog att släpa runt på en ”bideshi”. Min hudfärg. Jag har aldrig upplevt den så tydligt som i Bangladesh. Ofta har den känts mer teoretisk, en inre övertygelse att den spelar en stor roll, men inget jag kunnat ”ta” på i min egen vardag. Men det kan jag verkligen här. Jag tänker hur jag lika gärna skulle ha kunnat befinna mig i en svensk by som mörkhyad. Hur hade jag blivit bemött då? Och hur hade jag känt mig?
Tjejen visar en kaxighet i sin framfart, en helt annan människa än den som varit den ”blyga” hjälpredan hos organisationen vi besökt. Hon går med bestämda steg och kastar högljutt kommentarer till höger och vänster, för nu har alla något att säga henne, vad exakt vet jag inte, men det är uppenbart att det handlar om mig. Det visar sig att slutdestinationen är en liten shop där det står tre killar i hennes egen ålder. Jag skrattar på insidan och sätter mig på en liten pall i ett hörn som hon hänvisar mig till medan hon intar sin scen och försöker förtrolla killarna med sitt fräsigaste jag. Jag har svårt att se om hon lyckas, de är alltför tillbakalutade och coola för att jag ska kunna tolka deras reaktion. Efter en kvart utan något att sysselsätta mig med mer än att titta tillbaka på barnen som stirrar in genom dörröppningen, börjar jag känna mig uttråkad och insisterar trots hennes protester på att gå tillbaka. Om jag ska hjälpa någons kärleksliv(?) på traven genom att vara accessoar vill jag ju iallafall ha en rubikskub eller något med mig.
bangladeshbloggen.org 