Det drar ihop sig till storm

Kan ett land stå och svaja? Ni vet som trädkronorna gör när den första höststormen drar in? När den sista varma luften trycks undan och råa, kalla vindar rycker bort de gulnande bladen från grenarna, förvandlar de levande bladen till dödsdömda löv och skickar upp dem i virvlande turer över den mörka hösthimlen?

I sådana fall står Bangladesh och svajar just nu.

De senaste veckorna har landet präglats av häftiga sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Veckan efter branden i textilfabriken arrangerades demonstrationer av arbetare och anhöriga med krav på förbättrad säkerhet och bättre arbetsvillkor. Branden är en av de mest förödande i Bangladeshs historia och den officiella dödssiffran skrevs till 111. Men på gatorna ryktas det om runt 300 döda och några basketspelande västerlänningar med insyn i industrin hävdade att det i själva verket var omkring 800 personer som dog. Om det stämmer och om det hade gjorts officiellt, då hade Dhaka troligtvis varit en krigszon nu. Vad som däremot är bekräftat, är att av de 163 inspekterade fabrikerna i Ashulia den senaste tiden, är 53 stycken rena dödsfällor som saknar allt vad säkerhetsföreskrifter heter. Enligt brandmyndigheten har fabriksägarna fått en månad på sig att vidta åtgärder, annars (säger de) kommer fabrikerna stängas ner.

Den stora anledningen till oroligheterna i Bangladesh är emellertid inte textilbranden. Missödet vid Tazreen Fashions var snarare skummet som nästan fick bägaren att rinna över, då det inträffade vid en tidpunkt när den politiska scenen i landet är extremt infekterad. Det har under hösten skett åtskilliga incidenter som rört upp känslor bland redan marginaliserade grupper: ett par stora bränder i Dhakas slumområden som tagit trettiotalet liv och gjort tusentals hemlösa, attacker mot buddhistiska hem och tempel som bränts ner i sydöstra delen av landet och, som redan nämnt, flertalet anlagda bränder i textilfabriker. Det finns dessutom ytterligare en viktig faktor som i mångt och mycket överskuggar de andra. Nämligen den att regeringen tidigare i år bestämde att inleda rättegångar mot personer som misstänks för brott mot mänskligheten under befrielsekriget 1971 då de stod på Pakistans sida.

Dessa rättegångar kan liknas vid en laddning snustorr dynamit undanstoppat men dåligt undangömt i ett hörn hos den lokala svetsaren. De mentala såren hos många bangladeshier är fortfarande vidöppna och har varit det i snart 40 år, med minnen av mördade familjemedlemmar och ett bubblande hat mot Pakistan på hornhinnan.

Enligt uppgifter kommer de anklagade personerna, som idag är högt uppsatta inom det islamistiska oppositionspartiet Jamaat e-Islami, att dömas till döden genom hängning inom den närmsta veckan. Jamaat e-Islami har svarat genom att utlysa nationella strejker och vägblockader för att protestera, och detta har i sin tur genererat i ytterligare våldsamma sammanstötningar mellan polis och anhängare, framförallt Jamaat e-Islami’s ungdomsförbund. Det hela kompliceras än mer av att det största oppositionspartiet, Bangladesh National Party, sedan en tid tillbaka är allierade med Jamaat e-Islami för att stärka oppositionen och öka möjligheterna till att vinna det kommande valet.

Igår gick en minister ut i media och beskyllde oppositionsledaren för att driva landet mot inbördeskrig i sina försök att stoppa rättegångarna. Och att oppositionen vill försvaga regeringen är ganska uppenbart, men det cirkulerar fler rykten kring oppositionen. Attackerna och bränderna vid buddhistiska tempel och byar i sydöstra Bangladesh, efter ett falskt rykte om att buddhistiska ungdomar lagt upp islamfientliga bilder på Facebook, pekades snabbt ut som verk av en marginaliserad etnisk minoritet från Myanmar, Rohingya. Hämndaktioner utfördes mot de temporära flyktinglägren, men efter någon vecka visade det sig att det i själva verket var ett gäng ungdomar som var ansvariga för bränderna, och som dessutom blivit betalda för att starta dem.

Samma historia med anlagda bränder låg, som jag nämnde tidigare, bakom bränderna vid textilfabrikerna och det har även höjts röster om att de förödande bränderna i slumområdena de senaste månaderna har varit anlagda.

Vad som är sant är svårt att veta och uppgifterna skiljer sig ofta beroende på vilken tidning man läser. Men det kan konstateras att minsta lilla gnista kan få förödande effekter och att det som vanligt är de mest utsatta och marginaliserade som får betala det högsta priset.