En olycka i valtider?

En helt osannolik tragedi. Så onödigt och så fruktansvärt tråkigt. En olycka som bara inte får hända.

Men som har hänt med jämna mellanrum denna höst.

Bara under de senaste två-tre månaderna har det två gånger inträffat bränder med dödlig utgång för närmre 400 personer i textilfabriker i södra Asien, som inlåsta och undangömda misslyckats med att undkomma eldens lågor.

Och nu var det Bangladeshs tur. Fabriken i Ashulia i Dhakas utkanter med drygt 1800 anställda började brinna tidigt på söndagsmorgonen och över hundra människor fick sätta livet till. Ungefär hälften blev helt förkolnade och kunde inte identifieras, utan begravdes anonymt till anhörigas förtvivlan. Många av de som dog men kunde identifieras gjorde detta möjligt genom att hoppa från 8-våningshuset, med en sista önskan om att bli igenkända av familjemedlemmar och få en värdig begravning.

Skräckhistorier från överlevande berättar om låsta grindar, överordnade som tvingade tillbaka flyende människor till arbete med påståenden om att det bara skulle röra sig om falskt alarm och en övning som inte behövdes tas på allvar. Trappuppgångar som var fyllda och delvis blockerade med överblivna textiler, nödutgångar låsta med hänglås och gamla, tomma och oanvändbara brandsläckare.

De stora internationella köparna var snabba med att frånsäga sig ansvar. ”Så ser det inte ut i fabrikerna vi anlitar”, ”vi har inga fabriker i det området”, ”vi trodde vi hade slutat anlita den fabriken” och ”det måste vara upp till den bangladeshiska regeringen att se till att säkerhetsföreskrifterna är på plats”, har varit några av de vanligaste ursäkterna. Hittills har inga svenska textiler hittats i fabriken, men sönderbrända kläder från Wal-Mart, Disney och Sean Combs (mer känd som Puff Daddy) eget märke har påträffats.

Så deras kommunikatörer har nog en del att stå i dessa dagar.

Jag tänker inte argumentera för vad som måste göras för att förhindra framtida katastrofer, eller hur konsumenter i andra delar av världen ska ställa sig till Bangla-producerade kläder. Utan det kan bara konstateras att det är big business det handlar om och att många av fabrikerna likt Tazreen Fashions är underbetalda dödsfällor med brutala arbetsförhållande för arbetarna.

Att det är big business är det verkligen ingen tvekan om. De stora internationella textilföretagen har under de senaste åren påbörjat en förflyttning av sina investeringar från Kina och istället siktat in sig på mer lönsamma marknader i Kambodja, Vietnam och Bangladesh. Premiärminister Sheik Hasina gick nyligen ut i media och lovordade de nya Free Trade Zonerna (speciella fabriksområden med skattelättnader för utländska företag) som regeringen upprättat kring Dhaka för att locka ytterligare utländska investerare. Utan att kunna nämna några exakta siffror så är textilindustrin av allra högsta betydelse för den bangladeshiska ekonomins överlevnad, och finansdelen av The Daily Star handlade häromdagen bara om en sak: Hur kommer de utländska investerarna reagera på den dåliga standarden i våra fabriker?

Det är nämligen inte bara det vardagliga mänskliga lidandet som är stort i Bangladesh för tillfället – oron är också stor.  Politisk oro, finansiell oro och social oro. Bland politiker, bland utländska investerare och framförallt bland vanliga bangladeshiska medborgare. För om knappt 14 månader är det val här i Bangladesh och de politiska krafterna har börjat röra på sig.

Och därför är det också extra oroväckande att branden kanske inte var en olycka.

Dagarna efter branden cirkulerade rykten om att en ung man och en ung kvinna hade gripits av polisen efter att ha fångats på övervakningskameror med att försöka tända på ytterligare en fabrik i samma område. Det fanns också uppgifter om att de skulle ha blivit erbjudna drygt 20,000 taka (1600 SEK) var för att göra det, alltså drygt 3 månadslöner för en kvinnlig textilarbetare i samma område.

Hur många hade inte gjort det för ännu mindre? I desperationens kölvatten finns inga gränser, och i Dhaka är desperationen som bekant påtaglig.

Den senaste veckan har det dessutom varit ytterligare ett par bränder i textilfabriker, både stora och små, som lyckligtvis har slutat väl, utan dödsoffer. Men det har skapat oro. Protester, demonstrationer och konfrontationer mellan textilarbetare och polis. Lägg därtill att den islamistiska oppositionen och dess ungdomsförbund dagligen konfronteras med polisen i blodiga sammanstötningar. Och som om inte det vore nog, så hotade oppositionen häromdagen med att utlysa en non-stop hartal (alltså en tillsvidarelång strejk) den 9e december om inte regeringen kliver ner och tillsätter en så kallad care-taker government fram till att valen har hållits. Och det kommer aldrig hända.

Temperaturen stiger inför valet, och som vanligt spelas folket ut mot varandra. Skillnaden är att i Bangladesh kostar det nog några liv till, tyvärr.