Bergochdalbana i Dhaka

Charmigt, överväldigande och spännande. Ungefär så kändes Dhaka de första veckorna. En ny stad i ett nytt land, en för mig aldrig tidigare upplevd kultur, långt hemifrån i en ny del av världen – ett riktigt äventyr helt enkelt.

De första veckorna präglades till stor del av att kroppens sinnen var på helspänn och hela tiden supermottaglig för alla nya intryck. Den otroliga mixen av lukter som utmärker storstäder, väggen av värme som tack vare den 90 procentiga luftfuktigheten lägger sig som ett ok på ens axlar, och kanske framförallt, mängden människor. Jag har aldrig upplevt ett sådant konstant flöde och virrvarr av människor, speciellt inte på en så liten yta. Det sägs att om densiteten av invånare skulle vara samma i Sverige som i Bangladesh, hade vi varit 500 miljoner i Sverige. Och Dhaka är tydligen lika stort som Göteborg, men var skulle de 15 miljoner människorna få plats i glada Göteborg?

Också det faktum att Dhaka är ett totalt kaos. Det finns ingen sophantering, inga trafikregler, trottoarerna är i knappt användbart skick och det finns inga parker att koppla av i. Allt detta blir tillslut för mycket för den nyanlända kroppen, och inte minst för hjärnan. Man vill inte vara med längre, vill tillbaka till den rytm och de intryck som kroppen är van vid, och som kan hantera de vardagliga situationer och dilemman som dyker upp. Omedvetet dras man in i ett beteende och ett mönster där man försöker skydda sig själv från olika situationer genom att helt enkelt inte utsätta sig för dessa. Det är lätt att isolera sig, ta raka vägen till kontoret och raka vägen hem.

Det charmiga, överväldigande och spännande Dhaka har på några veckor förbytts till kaos, smuts, utslagna människor, hopplöshet och hemlängtan. Och man tänker, hur ska Svalornas program och projekt någonsin kunna göra någon skillnad i det här landet?

På Sidas MFS-kurser, som studenter måste gå på innan de reser iväg till så kallade utvecklingsländer för att utföra sina studier, är det just detta som studenterna bland annat avses föreberedas på. Vi kan kalla det de olika faserna av acklimatisering. Den romantiska och charmiga fasen, den arga fasen och den integrerade fasen.

Men det går nästan inte att förbereda sig på.

Jag skulle tro att i stort sett alla upplever dem, mer eller mindre starka. Ibland får jag till och med intrycket av att jag kan känna det komma, och hur mycket jag än anstränger mig för att inte dras ner i den arga och väldigt destruktiva fasen så hamnar jag där till slut.

Och den enda vägen ut är att fortsätta att utsätta sig för de så fruktansvärt obekväma situationerna – att göra mötet med de tiggande flickorna, pojkarna och mödrarna till ett dagligt skämtsamt möte, där bangla och engelska blandas hejvilt utan att vi förstår varandra överhuvudtaget, men som ändå slutar med ett enkelt skämt, en vänlig gest av igenkännande, och ibland att lite växel eller en överbliven banan byter ägare.

Eller att acceptera det faktum att i stort sett alla kommer att försöka blåsa dig, och ta överpris för alla tjänster du köper, bara för att du är bideshi och att samhället ser ut som det gör. Hur kränkt, dum, blåst eller pinsam du än känner dig.

För sen när du minst anar det, så går rickshaw-wallahn med på att ge dig växel tillbaka. Taxichauffören köper din prutning, eller låter dig åka på taxametern och till och med pratar med dig under hela resans gång (på bangla of course), och det känns att han respekterar dig.

Man kommer på sig själv med att njuta av trafiken, av pulsen i den här megastaden och av alla färgrika kontraster som gör just Dhaka unikt. Som gör Dhaka till ett riktigt fett ställe, en löjligt cool upplevelse som jag bara kunnat drömma om att få uppleva. Där dessutom dess invånare har delat med sig av en otrolig gästvänlighet, på alla samhällsnivåer, som bidragit till att jag inte för en stund känt mig rädd, otrygg eller ovälkommen under mina första två månader i Dhaka.

Och jag påminner mig själv om hur bönderna i Koytora och Thanapara visade upp sina ekologiska odlingar och stolt berättade om vilka rättigheter de har och numera kräver av myndigheterna. Och hur Svalornas arbete dagligen stöttar deras ansträngningar att organisera sig kollektivt och göra sina röster hörda.

Men jag vet också att frustrationen och nedstämdheten lurar runt hörnet, och att en fantastisk upplevelse på förmiddagen så lätt kan överskuggas av Dhakas brutala verkligheten några timmar senare.

En mental bergochdalbana, minst sagt.