Globaliseringsprodukt

Det får mig att skaka på huvudet varje gång. Facebook i fält. Kontrasten. Hur jag å ena sidan kan stå ute på en landsbygd i Bangladesh där fiskar säljs på plastskynken i leran och där el är en lyxvara som ofta lyser med sin frånvaro, men så tar jag upp min mobil och loggar in på facebook, där ser det ut som vanligt; Niklas är nöjd över köttbullemackan han just avnjutit framför sin hemmabio i Göteborg, Dave i Dublin har just avslutat en springrunda med runkeeper (ingen vits att röra på fläsket om inte andra kan ”gilla” din prestation) och Christine har nyss skakat hand med Bill Clinton i New York. 1 nytt meddelande. Från en killkompis . Han vill ha hjälp att analysera något platt en gammal tjej till honom han fortfarande är kär i sagt till honom på chatten, hjälp att hitta något som inte finns. Jag känner att irritationen väcks, mest för att jag känner igen beteendet hos mig själv; att bli upphängd på människor (och platser) med facebooks hjälp. Saknaden. Jag klickar bort sidan och stoppar tillbaka telefonen och tittar upp. Helt plötsligt, trots tacksamheten över allt jag fått se och uppleva, känner jag en stark avundsjuka på att leva i ett visst sammanhang; att skapa sitt liv i ett samhälle och lägga ner sin själ i den, att leva ”på riktigt”, inte bara prova på.. inget flum, inget cyber-kärleksliv, inget vägra växa upp, inget oupphörligt ”åka och finna sig själv”, ingen globaliseringsprodukt. Omöjliga val och förvirrade människor. Det blir resultatet.

Jag äcklas av mig själv för min beklagande tanke över att mitt smörgåsbord är för stort, beslutsångesten för gnagande. Försöker jag inbilla mig själv att jag hellre skulle vilja vara en kvinna i ett arrangerat äktenskap på landsbygden i Bangladesh med minimala möjligheter att kunna lämna min kontext även om det var min högsta önskan? Givetvis inte. Men varför finns det inget mellanting? Lagom många alternativ för alla? Jag skulle gärna dela med mig lite av min ”frihet”. Tanken har även slagit mig många gånger då mormor berättat om sitt underskott på alternativ som ung som tvingade henne att börja jobba som piga vid 13-års ålder, inte helt olikt många barns öden i dagens Bangladesh. 71 år senare spekulerar mormor fortfarande sorgset över hur hennes liv hade kunnat sett annorlunda ut ”om ändå”.. Jag är övertygad om att människor mår bra av att ha val, det är så vi kan förverkliga oss själva, men när valen blir för många, för gränslösa, kan några av dess bästa funktioner slå tilt och det blir följaktligen svårare att värdesätta det man har i stunden. Barry Schwartz förklarar det så bra: http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html