Såhär i valtider kan det passa bra att låna President Obama’s slogan från 2008 och fiska upp den till ytan igen. Speciellt som det amerikanska folket verkar ha glömt att de tillsammans faktiskt kan åstadkomma stora förändringar, samtidigt som de bejakar sin individuella frihet, oavsett vad Romney och hans tedrickande anti-abort kumpaner påstår.
Det är också den kollektiva styrkan, bland de annars så marginaliserade bönderna, som är det främsta intrycket efter att ha besökt bönder och samarbetspartners involverade i Agricultural Rights Programme (ARP), som Svalorna är med och stöttar. Det är påtagligt hur bönderna genom att ha organiserat sig och fått ta del av varandras erfarenheter har stärkt sin självkänsla och numera har modet att kräva de rättigheter som de enligt lag är berättigade till.
ARP är ett program som Svalorna tillsammans med fem bangladeshiska samarbetspartners har arbetat med under några år för att stärka bönders rättigheter. Bönderna involverade i programmen är alla småskaliga och marginaliserade bönder, det vill säga att de äger mindre än 1 hektar mark, eller så kallade landlösa bönder, som odlar och bor på mindre än 20 m2. Dessa människor är fattiga och skuldsatta, de har i regel inte råd att låta sina barn gå i skolan, de har inte tillgång till sjukvård och de har knappa möjligheter att kräva sina rättigheter (om de överhuvudtaget är medvetna om dessa).
Efter de besök och intervjuer som vi gjort de senaste veckorna, både i Manikganj hos vår samarbetspartner BARCIK och i Thanapara hos TSDS, så är det fascinerande vilket lyft de olika Farmer Organisations (FO), som bönderna har startat tillsammans med BARCIK och TSDS, har inneburit för dem och deras familjer. En av kvinnorna som jag pratade med förklarade att hon och de andra medlemmarna i deras FO, tack vare en gemensam fröbank, inte längre är lika beroende av marknadspriser. Genom fröbanken, som alla är med och bidrar till, kan de snabbt, enkelt och helt gratis få tillgång till de fröer de behöver för att odla och försörja sina familjer med. På så sätt blir de inte lika utsatta vid dåliga skördar och naturkatastrofer i andra delar av landet eller världen, som leder till förändringar av priset på grödor på den lokala marknaden. I en by utanför Thanapara framgick det att en FO på prov också startat en ”boskapsbank”, det vill säga att några personer är ansvariga för att föda upp främst getter och kycklingar, så att medlemmarna på samma sätt som med fröerna kan få tillgång till dessa genom en förhållandevis liten insats i gengäld.
Att bönderna organiserat sig innebär också att de i större utsträckning kan utöva påtryckningar på de lokala myndigheterna. Att till exempel uppmärksamma myndigheterna på bristande infrastruktur och behovet av att ersätta skrangliga bambubroar med hållbara lösningar, för att lättare få tillgång till sjukvård. Eller att kollektivt begära de hälsokort som alla medborgare är berättigade till och som behövs för att kunna få sjukvård överhuvudtaget.
Det finns självklart begränsningar för vad en lokal FO kan uppnå, men även om de inte alltid får igenom sina krav hos de lokala myndigheterna, så har kampanjen för att få igenom dessa krav skapat uppmärksamhet. Detta innebär att andra FO’s i andra delar av Bangladesh får höra om deras försök, och själva börjar driva en egen kampanj. På så sätt skapas uppmärksamhet kring frågor på nationell nivå, som annars inte hade fått utrymme bland makthavarna i Dhaka.
Att marginaliserade människor är starkare kollektivt än individuellt är ingen nyhet och historiskt sett finns en mängd exempel på detta. Arbetare som pressat sina arbetsgivare till drägligare arbetsvillkor genom att organisera sig i fackföreningar, eller bönder och ursprungsfolk som genom att gå samman lyckats få sina rättigheter erkända av tidigare försummande regeringar.
Men trots att jag var medveten om detta innan jag kom till Bangladesh, så är fortfarande kollektivets styrka och mod och de förändringar som detta mod åstadkommer, otroligt inspirerande. Att de genom att organisera sig blir medvetna om att det finns många andra bönder i samma situation, och hur de genom att dela med sig av sina erfarenheter stärker varandras självkänsla och vågar kräva de rättigheter som de är berättigade till.
Så det finns hopp om förändring. Kanske inte i Obama’s eller Romney’s USA, men i alla fall i Bangladesh.
bangladeshbloggen.org 