Strejker och Säkerhet

Ni som följt nyheterna känner säkert till de strejker som uppstod i en del muslimska länder efter filmen ”innocence of muslims”, som förlöjligade profeten Muhammed, gjordes i USA. Bangladesh blev inget undantag. Omkring 1000 islamister gick på strejk i Dhaka efter den påföljande fredagens morgonbön, mot USA:s ambassad och brände flaggor. Demonstrationen blev dock blockerad innan den nådde sin destination. Flera strejker inträffade sedan under veckorna som följde. Jag bodde något kvarter bort från ambassaden och blev tillsagd av min egen ambassad att hålla mig borta från symboliska platser och stora folksamlingar, vilket känns som lite av ett omöjligt uppdrag i en megastad.

Det är intressant det där med ”risk”. Analyser av vilka faktorer som kan leda till vad så man kan förutspå och förhindra att något oönskat sker. Jakten på obefläckad statistik. När det handlar om människor blir detta alltid mer av en gissningslek och ibland undrar jag om det inte gör mer skada än nytta. Nyheterna visade på skäggklädda män i traditionell klädsel som brände flaggor och skrek ”död åt USA”. När man då blir tillsagd av sin ambassad att akta sig börjar man helt plötsligt bli paranoid när man ser män med just den här looken trots att de inte behöver ha någonting gemensamt med de män som visats i media mer än att de tillber samma gud, eller att klädseln upplevs som mer bekväm än de skjortor som annars bärs av de flesta män. Precis som jag med min uppenbarelse säkert skulle kunna representera USA och islamofobi i andras ögon för att jag är vit, med amerikanskklingande accent och västerländsk klädsel. Ändå är jag inget av dessa jag till ytan skulle kunna företräda.

I motståndets namn och i jakt på den ultimata säkerheten kan dock stereotypskapande och ogrundade generaliseringar lätt bli en naturlig följd och det är dömt att leda till mer osäkerhet på sikt då det mycket väl kan skapa fall av en självuppfyllande profetia. Jag tror att vi ofta kan agera mot andra såsom vi känner att de förhåller sig till oss. Att reagera positivt när vi blir bemötta negativt kan därför bli en utmaning.

Matt av alla dessa tankar om säkerhet och mänsklig natur blev det trots allt några dagar som mest spenderades med datorn på caféer. Youtube gick dock inte längre att använda. Parlamentet blockerade websidan som en reaktion på strejkerna. Trots att det fanns förklarliga säkerhetsskäl till blockeringen är det även skrämmande hur snabbt ett demokratiskt utrymme kan kvävas. Rättfärdigar målet dessa medel?

Trots avspärrat youtube så fortsatte protesterna och det kulminerade i att de islamistiska partierna gick ihop och utlyste en ”hartal” (total avstängning) av hela landet. I praktiken så innebär detta att arbetsplatser, butiker och så vidare stängs ned, samhällslivet slocknar och det är meningen att man ska hålla sig inne (fast en hel del verkat ha trotsat förbudet denna gång). Detta är ingen religiös, utan en politisk företeelse som oppositionspartierna, oavsett vilka de är, brukar anordna och skälen varierar. Denna gång var det i protest mot filmen ”innocence of muslims” och man kan fråga sig på vilket sätt detta bestraffar regissören eller USA? Det blir snarare Bangladesh och dess befolknings ekonomi som får sig ännu en törn. Det förvånar mig också varför människor väljer att följa dessa hartals? Vad händer om man inte skulle göra det? En av mina Banglavänner skickade mig ett ”Happy holiday!” under hartalen. Han verkade onekligen ha tagit det positivt, som en chans att vila upp sig lite från jobbet, men så tillhör han också dom som har råd med det.

Min första hartal spenderade jag lite halvt klaustrofobisk och uttråkad, inlåst på mitt upphettade rum, sparsamt ätande på min apelsin, lite bröd och nutella tills skymningen välkomnade mig ut i friheten och till mat igen. Puh! Ingen 20-dagars hartal för mig, tack.