Paus från kaoset

Det var med framförsikt och spirande nyfikenhet som bilfärden tog oss ut ur den tidiga morgonrusningen och sakta lämnade skyskrapor och kaos bakom oss. Omgivningen började förändras och efter ett par timmar i trafikstockningar med det eviga tutandet, ryckiga körandet och den strida strömmen av människor ständigt på väg någonstans, så var Bangladesh inte bara Dhaka längre. Till en början skymdes det mesta av utsikten av påstridiga gråa betongklumpar, som påminner förbipasserande om den enorma textilindustrin som bär mycket av Bangladesh ekonomi på sina axlar, men efterhand ersattes även dessa av öppna vyer och ett väldigt delta av floder som löper kors och tvärs genom landskapet. Så långt ögat når ser du detta delta av floder och dammar, och horisonten präglas av tusentals tegelbruk med sina karakteristiska torn i olika mörka och rökskadade färger. Från vägen syns män som bär enorma mängder tegel på sina huvuden och kvinnor eller barn som hackar tegel med enkla hammare i den stekande solen. Vägkanten pryds av bananplantor, palmer och enkla skjul där frukter, chips, cigaretter och te bjuder passerande människor att sitta ner och samtala om viktiga och oviktiga händelser. Mellan de tätt liggande byarna pryds landsbygden av risfält och små dammar där fiskare lägger ut nät, vattenbufflar som svalkar sig i vattnet och vita hägrar som försiktigt, trippande på tå, lyckosamt jagar småfisk och grodor.

Och det känns fantastiskt skönt att lämna Dhaka och andas frisk luft (om än bara med ögonen genom bilrutan).

Vi är på väg mot Thanapara, en liten by i distriktet Rajshahi, i västra Bangladesh. I Thanapara finns partnerorganisationen Thanapara Swallows Development Society (TSDS), som är den äldsta av Svalornas samarbetspartner i Bangladesh och är baserad i den by vilka de första svenska volontärerna åkte till med Svalorna under det tidiga 70-talet för hjälparbete. TSDS har liksom Svalorna ett nära samarbete med den internationella Emmaus rörelsen och arbetar med en mängd olika organisationer i ett flertal projekt. Vid ankomsten är det slående vilken oas TSDS har lyckats bygga upp och det känns lite som en dröm att vara där, långt från kaoset, föroreningarna och storstaden Dhakas instängda virrvarr. Ett första intryck (och ett förmodligen hyfsat sanningsenligt intryck) ger uppfattningen om att TSDS har lyckats involvera i stort sett hela byn i sitt arbete, och förutom vårdcentralen, skolan och dagiset så har de också en ”verkstad” där majoriteten av byns kvinnor arbetar med att tillverka textiler som exporteras till Emmaus-partners i Europa.

Anledningen till vårt besök är en årlig workshop för Svalornas fem partners involverade i Agricultural Rights Programme (ARP), och under tre dagar diskuteras flitigt hur man ska gå till väga för att hantera eventuella svårigheter med implementeringen av programmet. Dessvärre för mig och Tess är det nästan uteslutande på bangla, så istället beger vi oss ut, på varsitt håll, till två byar i närheten och intervjuar bönder om hur de upplever att klimatet har påverkat deras arbete under de senaste åren. Om Thanapara är en oas, så är det kringliggande landskapet ett oändligt hav av skiftande nyanser i grönt, med långa rader av ståtliga mörkgröna mangoträd, böljande fält av sockerrör och långsmala papayaträd som slumpvis skjuter upp genom fälten och kastar en strimma av skugga över odlingarna av ris, linser och aubergine.

Och det är slående hur fint bemött jag blir. Trots att vi inte förstår varandra och det faktum att samtalet måste gå genom en tolk, vilket öppnar för både stora och små missförstånd, så spenderar vi utan problem två dagar tillsammans i byn, och Mitum visar stolt upp varje hörn av sin by och introducerar mig för precis allt och alla. Och utan att romantisera om den fattiga landsbygden, för det har det gjorts och görs tillräckligt, så märks det att de är lyckliga. De sliter hårt och trots att skördarna har slagit fel två av de senaste tre åren, så har de något speciellt i sin blick – kanske beror det på tryggheten de känner i byn – som många av de utslagna människorna i Dhaka saknar.

Så därför får jag en stark obehagskänsla i magen när Mitum, strax innan jag ska åka tillbaka till Thanapara, berättar att ungefär 10 % av hans grannar i byn har tvingats att flytta till Dhaka eftersom de inte längre kunde försörja sin familj på jordbruket, och istället hoppas på ett bättre liv i textilfabrikerna i Dhakas förorter.

Lämna en kommentar

by | 20 oktober, 2012 · 14:56

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s