Kändiskänslan i Shahadjpur

Efter ännu en dag på kontoret tar jag mig rutinmässigt hemåt; 1 timmes svettande med Rasmus, bakom galler i minimal tuk-tuk mot Gulshan 2 och så vidare själv i en rickshaw för 50 taka till andra sidan floden genom Shahadjpurs gränder ända fram till dess huvudväg. Jag tackar rickshaw-wallahn, som fortfarande hoppas på att jag ska ge honom dubbelt upp, och hoppar av. Jag kastas runt i det oförklarliga kaoset ett tag, men hittar till slut en liten plätt mark där jag tålmodigt kan invänta en möjlighet att korsa vägen. Då hör jag en man skrika ”OH MY GOD! OOOH MY GOOOD!!” Jag blir spänd av skrikandet då jag nyss läst om anti-USA-demonstrationerna i staden och undrar vad det är frågan om?

Det visar sig att han är chockad över att se en ”bideshi” (västerlänning) och dessutom kvinna, i området, särskilt efter mörkrets inbrott. Jag ler och tar tillfället i akt att fånga luckan i trafiken som välkomnar mig över vägen, vidare in i ”min” gränd fram till frukthandlaren med de finaste bananerna. Den chockerade mannen följer glatt efter och briljerar med sin fläckfria engelska. Innan jag har bestämt mig för hur många bananer jag vill ha vänder jag mig om och upptäcker en halvcirkel av ett 20-tal pojkar och män runt mig. Visserligen är jag nu van med att deras blickar engagerat brukar följa mig, men omringningen var något nytt. Jag förstår att denna glada samling ser den engelsktalande banglamannen som en brygga över språkbarriären som de kan använda för att få stilla sin nyfikenhet om mig.

Jag kommer på mig själv att njuta av uppmärksamheten; av min egen spegelbild i deras ögon och undrar om det är så här det känns att vara kändis? Ganska gött ändå. Jag kväver för stunden tanken på hur pinsam min reaktion på detta är (jag har ju inget annat än min vita hud att tacka för intresset) och fortsätter att underhålla min folksamling. Det blir en sedvanlig genomgång om var jag kommer ifrån, gör, varför jag inte har en man/barn, vad jag tycker om Bangladesh och så ett konstaterande att vi nu var vänner. Ska jag inte besöka deras hem för middag? Svensken i mig kan inte för sitt liv bli bekväm med tanken att tacka ja till en dylik inbjudan så spontant. Vi träffades ju precis. Det finns väl regler som ska följas? Stadier av ytlig bekantskap att först ta sig igenom? Jag svarar svårfångat ”hoyto, hoyto” (kanske) innan jag svassar iväg till hostelet för att tvätta avgaslukterna ur mina kläder. Där, i mitt ensliga rum, bakom hinken med tvål, unket tyg och skrubbande händer försvinner kändiskänslan lika fort som den kom.

Lämna en kommentar

Filed under Tess

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s