Åka rickshaw i mörker.

Rickshaws. Hela Dhaka kryllar av dem. Hur många rickshaws det finns är svårt att säga, men att det är minst några hundratusen är det inget snack om. De flesta är väldigt slitna, men alla är fint utsmyckade eller så syns det att de har varit det. En blandning av fina, klara färger, i rött, grönt och gult, mixas med dekorationer och mönster, en touch av hinduism och österländsk mystik. Man kan jämföra dem med en luggsliten persisk matta, som när den är ny väcker förundran och avundsjuka, men som efter många års användande har blivit dammig och uttjänt.

Att åka rickshaw är inte det lättaste. Eller, det är ju lätt att bara sitta och låta sig bli skjutsad till en valfri destination. Men hela processen i sig är hyfsat komplicerad, i alla fall för en nykomling och framförallt för en bideshi. Till att börja med kan du vara helt säker på att få betala ett riktigt rövarpris. Att förhandla om priset kräver minst sagt bestämdhet, och redan där har rickshaw-wallahn övertaget. Mellan 15 och 30 taka (12 tk = 1 kr) ska vara standard lite beroende på hur långt du åker, men budgivningen för en bideshi börjar med lite tur på 50 tk och slutar allt som oftast på 40 tk. Det är med andra ord inte särskilt svårt att få tag i en rickshaw, med tanke på att rickshaw-wallahn får dubbelt och ibland till och med tre gånger så mycket betalt med en bideshi som med en vanlig kund.

De få kronorna, eller knappa kronan, som det kostar mig extra för att jag är bideshi, gör desto större skillnad för rickshaw-wallahn. Den stereotypa rickshaw-wallan (behöver jag säga att det bara är män?) kommer från landsbygden och har flyttat till Dhaka i jakt på arbete. I många fall har de dessutom migrerat på grund av förföljelse och diskriminering eftersom många rickshaw-wallahs tillhör de marginaliserade minoritetsfolk, som ofta i Bangladeshs korta historia fått flytta på sig till förmån för bengali och dess bosättningar.

Rickshaw är det överlägset bästa sättet att ta sig runt på, vare sig man ska rakt genom en stadsdel eller över broarna som leder trafiken över sjöarna med de exotiska namnen Banani Lake och Gulshan Lake. Den sönderspruckna röda dynan, fastklistrad på de skrangliga träplankorna som utgör själva kärran, är förvisso inte den bekvämaste, men man kommer upp en bit från marken och ser betydligt mer av staden än när man promenerar. På kringelkrokiga genvägar går färden genom gränder knökfulla med andra rickshaws, affärer, butiker och små stånd som säljer alltifrån tyger, medicin och lampor till frukt, färsk fisk och grillad (och levande!) kyckling. När man kommer ut på en av broarna svalkar en lätt bris den annars så kvalmiga och tropiska stadshettan, och soporna, avgaserna och lukten från det förorenade vattnet i rännstenen försvinner för ett ögonblick.

Det krävs dock att man är på alerten och hela tiden håller i sig själv och sina tillhörigheter. Inte för att det går särskilt snabbt, den stackars rickshaw-wallahn sliter i och för sig för allt vad han är värd och måste till och med gå av emellanåt för att dra fram cykeln över ett gupp eller en liten backe. Utan snarare för att vägarna är fulla av gropar och trafiken som passerar gör det på ett fåtal centimeters avstånd. En sekunds obetänksamhet så försvinner två fingrar i ett nafs när en överfull buss som ser ut att bokstavligt talat trilla ihop när som helst, viner förbi och lämnar ett moln av mörka, stinkande avgaser efter sig . Eller en skarp u-sväng mitt i vägen för att komma i rätt färdriktning, en liten ojämnhet i asfalten och en halvsekund av panik. ”- Jag kommer trilla av”, hinner man tänka innan vagnen lugnat ner sig och vägen jämnat till sig.

Men fram kommer man alltid och när det är dags för betalning gäller det att tillgången på växel i olika valörer är stor, så att den hårt kämpande rickshaw-wallahn inte kör en fuling och påstår att han inte har växel. Men livet är fullt av överraskningar och det bör man vara beredd på, inte minst i Dhaka. Fast beredd på en synskadad förare, det var jag inte. När vi kommit fram i Banani tar han av sig solglasögonen och ber om en slant extra eftersom Allah har straffat honom och bevisligen kraftigt försämrat hans syn och försvårat hans arbete. Jag ger honom 50 th, tänker tillbaka på den där u-svängen, den mötande bussen, och att jag i fortsättningen undviker rickshaw-wallahs med solglasögon.