Dhaka, megastaden med ca 15 miljoner invånare, har nu varit mitt hem i 2 veckor. Tanken att jag skulle vara här i 4 månader kändes som ett anfall när jag landade; avgaserna, det eviga tutandet, blickarna som följer mig överallt, tiggarna, den totala förvirringen över hur allting funkar, skulle jag orka? Men vetskapen om människans anpassningsförmåga lugnade mig och mycket riktigt, jag har nu börjat röra mig i takt med staden och hittat charmen med Dhaka i gränder bland rickshaws, gästvänliga människor och lösviktsris.
Så visst har jag anpassat mig något och visst kommer förhållanden som först fångade min uppmärksamhet till slut bli en del av något jag upphör att reagera på och tar för givet, men frågan är hur mycket man som människa vill att sina omgivningar ska normaliseras? Vill jag verkligen att den obekväma skuldkänslan som infinner sig när en tiggare ber mig om några taka (den lokala valutan) ska försvinna? Vill jag sluta chockeras när jag ser en man paralyserad från midjan och neråt drar sin kropp över gatan med hjälp av armarna mellan en djungel av tutande, rastlösa bilar? Det är redan många mentala bilder jag samlat på mig här som är svåra att skaka av sig. Men de kanske är nödvändiga att ha med sig ändå, och känslorna med dem? Det viktigaste tror jag är att hitta bra vägar att kanalisera det man ser så man inte blir cynisk och håglös. Där kan förmågan att ta till sig människoöden upphöra och det gör ingen någon nytta.
Ett vanligt sätt att bearbeta det man upplever är att prata eller skriva av sig (och vilken tur att vi har er som lyssnar). Att omge sig av människor som arbetar för förändring är också upplyftande, även om man tvekar över hur mycket NGO:er och individer kan göra för att motstå marknadskrafter och politiker över lag så får man ändå ta del av en del positiva exempel också.
En av människorna som legat bakom en del av dessa positiva exempel, och som vi har fått äran att träffa, är människorättsaktvisten Khushi Kabir, som blev nominerad till Nobels fredspris 2005. Hon är navet för den imponerande organisationen Nijera Kori (på Bangla: ”vi gör det själva”) som har hjälpt hundratusentals människor i sina kamper för sina rättigheter. Khushi är en otroligt talför, stark och varm kvinna som jag skulle kunnat ha lyssnat på hela dagen. Vill du också bli inspirerad? Läs mer här om Khushi Kabir här: http://www.theecologist.org/how_to_make_a_difference/campaigning_the_basics/1074925/campaign_hero_khushi_kabir_empowering_bangladeshs_most_vulnerable.html
bangladeshbloggen.org 
hälsa khushi! linda johansson, svala 2005-07
Det ska jag göra! 🙂
Hej Therese och Ralle!
Det är jätteroligt att få läsa hur ni har det och vilka era första intryck är! Igenkännigsfaktorn är hög och det ska bli spännande att läsa om hur ni upplever Bangladesh… Jag kände att ju längre man är där, desto mer anpassar man sig, smälter in bättre, och man lär sig hantera de där sakerna som var väldigt jobbiga i början på ett bättre sätt. Man ser nya saker som var man för uppstressad för att se i början och upptäcker att Dhaka är en väldigt spännande stad. Och att vad Svalorna gör behövs. Kom ihåg det, och den där klumpen i magen över ”människoöden” som känns extra starkt nu i början. Men passa också på att njuta av Bangladesh! Jag sitter här och läser och längtar tillbaka… 🙂
/ Stina (jag finns ett mail bort…)
Du har så rätt.. Det är samtidigt kul att inte anpassa sig för snabbt då det fortfarande känns som ett riktigt äventyr varje dag man vaknar. Tack så mycket för stödet, det är kul att läsa reflektioner från ni som redan varit här 🙂
Ska bli intressant att följa dina erfarenheter & möten med personligheter som Kushi och andra i Dhaka och Bangladesh. Lycka till med din vistelse!
Tack så mycket! Det är jätteroligt att veta att vi har några trogna följare. Vi har haft lite problem med bloggen, men nu funkar den igen så det blir en del inlägg denna vecka 🙂
Thhis was lovely to read