Så många organisationer, så många parametrar

Jag började skriva på detta inlägg för ganska länge sedan. Mer exakt den 17e november 2015 upplyser mitt Wordprogram mig om. Men jag tyckte alltid att det fanns mer att skriva, fler detaljer att utveckla och inte minst förtydliga, för allt jag skrev blev väldigt invecklat och saknade totalt röd tråd. Men jag ska göra mitt bästa för att knyta ihop det till någon typ av avslutande inlägg som med lite tur blir begripligt i sin flummighet.

Bangladesh huserar för närvarande en uppsjö av olika civilsamhällesorganisationer (CSOer) som verkar inom landets gränser. Mellan tummen och pekfingret kan det handla om drygt 25 000 organisationer som utan verkar för att bistå Bangladesh och dess medborgare med olika utvecklingsprojekt. Övertygelsen att Bangladesh är i behov att utvecklas från gräsrötterna verkar vara frekvent förekommande bland dessa organisationer. Jag räknar mig själv ibland dem som delar övertygelsen om att nedifrån och upp = tummen upp. Inte för att jag är en expert på Bangladesh och vad människorna som lever här är i behov av men för att jag ideologiskt sett är ett fan av civilsamhällesorganisationers påverkanspotential. För att ytterligare poängtera det uppenbara så har alltså denna övertygelse tagit mig till Bangladesh för att arbeta hos en civilsamhällesorganisation.

Ska jag lägga mina kort på bordet direkt kan jag erkänna att jag hade en ganska romantiserad äventyrsbild av denna typ av arbetsvistelse, som kompletterar den ideologiska dragningen till scenariots nedifrån-och-upp teori. Men som vi alla vet finns det ofta glapp mellan teori och praktik. Olika människors motiv för att bedriva CSO-verksamhet kan vara långt fler än ideologiska. Detta kan exemplifieras bl.a. genom de många CSOer som kommit att erbjuda mikrokreditprogram som populariserats av västvärldens neoliberala influenser. Den man som anses som mikrokreditens Bengaliska fader, professor Yunus, tilldelades nobelpriset 2006 och är något av en nationell (och internationell för den delen) superstar. De räntor som går att tillgodoräkna genom mikrokreditutlåning har dock ibland stimulerat motiv av mer vinstdrivande karaktär än utvecklingsorienterade.

Under de senaste decennierna har de många givare som bedriver utvecklingssamarbete med Bangladesh också skapat ekonomiska incitament för uppkomsten av otaliga bidragssökande organisationer vars lokala etablissemang och påverkansförmåga ofta är bristfällig.

Samtidigt försvåras verksamhetsklimatet för CSOer i Bangladesh och många andra länder av deras respektive stater. Strikta lagar och krav på organisationerna att uppfylla har skapat ett klimat så ogynnsamt att föreningsfriheten kompromissats. Dessa regleringar är politiskt drivna och söker att stävja oliktänkande krafter i Bangladesh så väl som t.ex. Ryssland. Under bara de senaste 4 åren har ca 50 olika länder infört restriktioner som begränsar civilsamhällesorganisationer och deras aktiviteter.

Och vart platsar då den ideologiskt drivna, västerländskt utvandrade CSO-entusiasten i denna terräng? Är lokala CSOer intresserade av att samarbeta med dem, och i så fall: varför och inte minst HUR? Återigen formulerar jag något uppenbart och som sannolikt alla CSO-arbetande bärare av det koloniala arvet funderar över från och till, men det kan vändas på i all evighet tack vare det minfält som utgör arbetsmiljön. Jag upplevde under hela min praktik att organisationen jag befann mig hos hade oerhörd påverkanspotential, var väl rotad i den lokala kontexten och valde arbetsmetoder som min ideologiska böjning ofta beundrade. Men hur jag kunde bidra upplevde jag ofta som svårt att veta. Vem är jag i detta främmande land bland människor med decenniers yrkeserfarenhet och lokal kännedom?

Varje dag blev det dock uppenbart på olika sätt hur många parametrar som faktiskt spelade in i det vardagliga arbetet. Ofta kände jag mig till besvär för mina kollegor och inte minst för den lokala polisstyrkan som behövde avsätta mycket tid och energi åt att valla mig och Sofia runt distriktet.

Här blev det också uppenbart att det inte bara är mina och mina arbetsgivares värderingar som räknas. Politik är alltid en faktor och ibland har utlänningar kommit att användas som spelkort i denna politik. Detta har blivit tydligt inte minst genom attackerna på personer med utländskt påbrå under den gångna hösten. Men i mitt exempel handlade det om polisens aktiviteter. De hade order att säkerställa att utlänningar inte förolyckas i de distrikt de ansvarar för, då det ansågs finnas en hotbild pga. de attentat som ägt rum. Hade jag eller Sofia överfallits hade det eventuellt inneburit politiska konsekvenser samt sannolikt äventyrat många polisers jobb. Detta är självfallet långt mycket viktigare för den lokala auktoriteten än att vi svenska praktikanter genomför våra fältstudier, och därför blev vårt arbete beroende av polisen. Administrationen kring poliseskort har inneburit mycket väntan, inställda fältbesök och huvudvärk. När en 14 man stark eskort flankerade mig och Sofia vid ett fältbesök kunde vi dock inte låta bli att skratta åt absurditeten i det hela, även om tankarna blir mörka när man tänker på de människor som verkligen behöver polisens hjälp och kanske inte får den på grund av mig. Det var dock omöjligt att vägra samarbete med polisen, då vår organisation var direkt beroende av att vara på god fot med dem för att kunna utföra sitt arbete i lokalområdet.

Men om jag anser att mina arbetsmöjligheter villkorats av politiska influenser är detta ingenting mot vad andra CSO-arbetare ställts inför i Bangladesh. Den 22a december 2015 arresterades den franska CSO-arbetaren Moussa Tchantchiung i Bangladesh. Han har bl.a. hävdats ha kopplingar till terroristverksamhet, bedrivit organsmuggling och ha förfalskat papper, men några formella anklagelser eller förklaringar till hans arrestering har ännu inte offentliggjorts. Moussa sökte att bistå den minoritet kallad Rohingya, en folkgrupp vars komplicerade situation i Bangladesh blir för utdragen att beskriva i detta inlägg. Amnestys beskrivning av dem som ”the most persecuted refugees in the world” får illustrera tillräckligt här. Bangladesh förtryck av dessa människor är någon de gärna håller tyst om och internationella försök att bistå flyktinglägren i Chittagong Hilltracks nära gränsen mot Myanmar där Rohhingyas tvingas leva, har stävjats i möjligaste mån. Moussa är inte den första och sannolikt inte den sista som avlägsnats från sitt arbete i området. Flera gånger har journalister och diverse rättvisekämpar utvisats från Bangladesh av samma anledning, exempelvis svensken Per Liljas som utvisades 2012 efter att falskeligen ha anklagats försöka arrangera illegala demonstrationer i området.

All verksamhet som bedrivs av CSOer och all deras internationella personal som stationeras i Bangladesh måste ha ett tillstånd från landets ”NGO Bureau”. Denna registreringsmyndighet gör det möjligt för regeringen att hålla ett öga på vilka organisationer som verkar i landet, hur länge och för vilka syften. Även jag var tvungen att få tillstånd av dem för att få genomföra min praktik.

Den ursprungliga tanken med detta inlägg var att skriva om hur utländska biståndsarbetare stött på patrull (bokstavligen) när de försökt arbeta med vissa saker i Bangladesh. Jag ville problematisera min romantiserade bild om önskan att försöka göra gott i världen, en önskan som många människor delar. Men naiviteten kunde tas så mycket längre och ledde för mig till fler frågor än svar, om hur jag skulle förhålla mig till att vara en del av den massiva organism som utvecklingssamarbete är.

Framtiden är dock oviss för många av Bangladesh organisationer. Sedan landet deklarerats som ett medelinkomstland har många givare riktat om sin uppmärksamhet till andra länder och hur processen kommer att te sig över de kommande åren är svårt att spekulera i. Det man kan säga med säkerhet är att många organisationer kommer att behöva avsluta projekt och säga upp personal. Huruvida Bangladesh medborgare faktiskt är medelinkomsttagare är en fråga som för närvarande diskuteras av många. Likt alla världens länder är resurserna mycket ojämnt fördelade och trots att flera människor har det bättre ställt ekonomiskt går det långsamt för framstegen med jämställdhetsfrågor och många andra nyckelpunkter för utveckling.

Jag kommer nog att behöva lite tid att marinera de frågor som jag ställt mig själv under mina månader i Bangladesh. Under de två veckor som passerat sedan jag lämnade landet har jag mest varit emotionellt utmattad av alla intryck och kommer inte att kunna leverera några briljanta insikter någon gång snart. På det hela taget tycker jag att arbetet under denna praktik löpt relativt smidigt och jag är nog tacksam för de lärdomar som t.ex. krånglet med polisen fört med sig. Det viktigaste är nog i slutändan att har en tydlig kurs som styr en själv i det oförutsägbara klimat man vistas i.

Bjuder på ett par avslutande bilder efter all denna text, kul att ni ville följa oss på äventyret!

/Amanda

 

DSC02021

Jag, Sofia, ACCESS-personalen och en av kvinnogrupperna vi arbetat med.

DSC02079

Bye!

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Alpona Begum

Alpona Begum is 33 years old and has for the last twelve years worked as a journalist in the district of Netrakona, which is situated in the North of Bangladesh with a population of 2, 2 million. She has deep knowledge that comes from her working experience and her studies of journalism. During her studies in Dhaka she wrote numerous theses on the subjects of “value the worth of media”, “violation against journalism” and “violence against women”.

She tells me that she feels nervous about being interviewed by me; that she is the one who is usually in that position and therefore the one in control. It is almost comical, since I feel so nervous talking to this strong and amazing woman that I have been observing from afar during the last three months. Now finally, I get the opportunity to ask her questions to be able to understand her life and the struggles she faces.

IMG_1391

From left: Sofia, Interpreter Tamanna, Alpona and her nephew Shohag.

What I know about Alpona is that she is the only female journalist in the Netrakona district. I also know that at this time in Bangladesh, journalists, bloggers, writers and publishers are in an extremely dangerous situation where they are subjected to threats and harassment. This is especially evident if you write with a secular perspective on keeping the democracy in a state like Bangladesh. During 2015 four bloggers were murdered, Avijit Roy, Washiqur Rahman, Ananta Bijoy Dash, Niloy Chakrabarti, and one publisher Faisal Avefin Dipan. Some of them were stabbed to death in the street. These crimes have not been investigated properly by the police and the threats towards journalists are not taken seriously. All this combined, results in a very harsh climate for people to practice journalism in Bangladesh.

Alpona was a student of science and dreamt of becoming a doctor, however she always had a tendency to write and take photos when she was growing up. It was through one of her friend that she first came in contact with journalism and it was her friend who encouraged her to pursue it. From the start, she was aware of the hard situation for journalists and especially women in the profession. Instead of being discouraged, Alpona saw it as opportunity for her to make an impact that would possibly change the current situation. One of the biggest challenges that Alpona has faced during her years of working as a journalist, is the attitude from her male colleagues towards her. They seem to state in public that they want more female journalists but in reality she feels that they are trying to make her work harder and that they are jealous of the attention she’s getting. Alpona is highly educated and tries to always develop her skills by attending different journalistic seminaries; this leads to her getting a lot of work and attention. Despite this, Alpona have on numerous occasions’ overheard colleagues saying that she only gets work because of her sex.

During Alpona’s professional career, she has received many threats. I ask her if the threats are directed to her as a female journalist in a patriarchal society or if it can be attributed to the harsh climate that journalists generally are facing.  She said that she has received threats on account of both reasons. Because she is a criminal reporter, she receives a lot of threats when she is in the field investigating a crime or after publishing an article about different crimes that has taken place. When she is talking to me at the SUS office, she has her nephew Shohag with her because after our interview, she is going to a village where a crime took place.

”I want to have someone with me if I die, to bring back my body to my family”

She specifically remembers one time when she wrote a critical article about the student association of the ruling party, Awami League; about how they were behind violent crimes in Netrakona. After publishing the article, members called her and threatened her with their plans of abducting her in her home, taking her to their office and raping her. Her family also received threats after the article. She later found out that these young members of Awami League had received their orders from their superiors. During this occurrence, she got help and support from people from her work and also the police who investigated the threats. Alpona says that, unlike some of her male colleagues, she doesn’t compromise the information of a murder case, even though the information might be critical, and this leads to her receiving more threats.

Another time she was informed by the police that there was a threat posed to her to be killed and that it would be disguised as a road accident. In order to be able to do her job, she needs to be able to go to remote places in a country that is not known to have a good infrastructure. Therefore she rides a motorcycle, something that is extremely unusual for women in Bangladesh.

IMG_1409

Alpona on her motorcycle

”I’ve made the choice of continuing in spite of these threats to be able to create a better environment for women to follow in this career path. As a female journalist, we must be strong; there is no space of making mistakes – if something happens there is no one to helps us.”

I ask her what she thinks about the situation in general for journalists in Bangladesh and the reason behind the shrinking space for freedom of speech and secular opinions. The killings of bloggers in the previous year all had religious connections. Alpana replies that although she has noticed that the climate has become harsher because of people who make threats in the name of religion; one can not only blame the religious leaders. These people are also encouraged by political leaders who want to silence the ones who are questioning the decline of democracy in Bangladesh.

Finally, Alpona says that her only wish is to continue her work of representing the voices from the field where she works. She says that she has had many opportunities to work in Dhaka where there are more female journalists, which would make her work easier while she also would make more money. However Alpona has no financial ambitions; her wish is to lead an ordinary life, close to the marginalized people whose voice she is representing.

IMG_1403

From left: Amanda, Sofia, Alpona and Tamanna

Lämna en kommentar

Under Bangladesh, Sofia, Svalorna Indien Bangladesh, Uncategorized

Saker att sakna.

Nu har vi åter landat på svensk mark. Än har det nog inte riktigt sjunkit in, att jag är är så långt ifrån alla människor som liksom varit en så naturlig del av min vardag de senaste fyra-och-en-halv månaderna. Alla som jag skrattat, gråtit och upplevt så många fantastiska saker tillsammans med. Att än en gång försöka anpassa sig till ett nytt samhälle, men den här gången det svenska. Tids nog ska det nog gå.

Det här blir alltså mitt avslutande inlägg på bloggen. Tack för en så fantastiskt, kaotisk och lärorik tid.

Jag har fotat en hel del. Typ 5000 bilder… här kommer några av dem, mest för att illustrera en del av det jag  kommer sakna från Bangla.

_DSC0812 (2)

Morgonpromenader vid floden

 

_DSC0964 (2)

Att dricka te i tid och otid. Bli bjuden på te när en handlar grönsaker, kallpratar med poliser eller att samlas kring testånden på marknaden och prata om allt från kriget i Syrien till tandkräm.

_DSC0122 (2)

Det helt absurda användandet av chili i allt från te till stekt ägg och snacks. Tillsammans med ris och socker är chilin verkligen en grundpelare i det bengaliska köket som folk aldrig skulle tänka sig att leva utan. Jag har nog börjat gilla det lite i alla fall..

_DSC0707 (2)

Som den jordbruks-fetischist jag är kommer jag verkligen att sakna att gå bland fälten och bara observera hur folk arbetar och grödorna växer.

_DSC0269 (2)

Alla djur, framförallt getter. Stora getter, små getter och getter med kläder på.

_DSC0273 (2)

Åka på fältbesök och få delta under bondegruppsmöten.

_DSC0147 (2)

Gå på grönsaksmarknaden och handla med hjälp av kroppsspråk och knackig bangla.

_DSC0217

Att få komma in i folks hus och lyssna till deras livshistorier.

_DSC0467 (2)

Kokosnötter och värme

_DSC1056 (2)

Kricket!

_DSC0596 (2)

Åka båt. Amanda och Pontus passade på att praktisera lite black magic.

_DSC0972 (2)

Trafiken! (nej, skoja bara…)

_DSC0617 (2)

Världens bästa praktikantkollegor! (på bilden fattas vi Isis) Tack för ett fantastiskt äventyr.

Abar dekha hobe
/Hanna

3 kommentarer

Under Hanna

September on Jessore Road

IMG_2001

Jessore Road. Photo: Albin Gustafsson

Today is our last day in Jhenaidah before going to Dhaka tomorrow and then home to Sweden on Monday. Soon we will go on a final motorcycle ride around Jhenaidah Town and along Jessore Road, which we have traveled along to almost every field visit. That’s why I think it is fitting to end with the poem September on Jessore Road which Allen Ginsberg wrote after having visited West Bengal refugee camps during the 1971 Liberation War.

I definitely recommend also looking at the lyrics!

Allen Ginsberg – September on Jessore Road

/Albin

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Trip to Kaliganj

I know I mentioned that this blog entry would be about waste management. It is not! Our colleague Krishnu took us on a trip yesterday so I decided instead to post some of those pictures. It was me, Albin, Krishnu, and some policemen as seen on the picture below.

DSC_0291

Hindu Temple, Noldonga Village. 1500-1600.

Kaliganj Upazila belongs to the Jhenaidah District in the Khulna Division. Pictured above is one of the hindu temples in Noldanga Village from the 15th century.

Begboti River, Noldonga Village, Kaliganj, Jhenaidah. Rice and something else.

Next to the hindu temple the Negboti River is situated. Primarily rice is grown in the sediments of the river.

DSC_0196

Negboti River, some sheep, some farmers, and some rice.

Asia's second biggest Banyan Tree. Mollikpur, Kaligunj.

Next stop was the Benyan Tree of Kaliganj – The second biggest in Asia. This type of tree grows into itself and thus links its branches, roots, and stems together. This tree is 250-300 years old and has its own park dedicated to it, with guards and everything. All Benyan tree-pictures below are hence part of the same tree. The biggest Benyan Tree in Asia is located in southern India and is supposed to be around 1500 years old.

DSC_0253

DSC_0238

250-300 years old, approx.

DSC_0264

DSC_0261

Krishnu who accompanied us works at Unnayan Dhara. He is the youngest employee of the organisation and could be referred to as an Encyclopedia of Agriculture (and history). He has probably told us more about the plethora of plants, crops, trees, fruits, vegetables, and everything else that grows in Bangladesh than there is to read about it in all books combined. His memory and desire to share his knowledge is astonishing.

Gorbangla Moque

After the Benyan Tree we visited three different mosques. This one is called the Gorbangla Mosque.

Gorar Mosque

The Gorar Mosque.

Gazi-Kalu-Champabati Mausoleum:Tomb, Barabazar, Kaligunj.

We also paid a visit to the Gazi-Kalu-Champabati tomb in Barabazar, Kaliganj. Gazi was in the 15th century the son of the muslim emperor Shah Sikandar. Gazi fell in love with the daughter of the hindu king at the time’s daughter, Champabati. The two powerful and rivaling fathers did not agree on their children’s love, so they had to go into exile. They hid in the jungle for years, and also stayed for a long time at this place. Kalu, the adopted son of the same muslim emperor, followed his brother and Champabati into exile. All three are buried in this tomb (of which I have no good pictures), and the man in the hat is the caretaker of it.

Water body at Noldanga.

Water body at Noldanga Village.

DSC_0211

… and some piece of nature for ya’ll.

/Pontus

2 kommentarer

Under Uncategorized

The Sundarbans is drowning!

Pontus and I went on a daytrip to the Sundarbans last week. I thought I’d write a bit about that.

Kanske5
Pontus sure has changed. Photo: Albin Gustafsson

The Sundarbans, which in 1987 was made into a UNESCO World Heritage Site, is the world’s largest single block of mangrove forest.

What are mangroves?
Mangroves are large types of trees and shrubs of various types that grow in coastal tropic and subtropic regions. As a result, the trees and shrubs have developed mechanisms to cope with the salt water, waves, and the low oxygen level of the water. This has also given the trees and shrubs a very distinct look, characterised by its extensive root systems which are partly above the surface.

The Sundarbans is shared by India and Bangladesh at the mouth of the Ganges/Padma River. Approximately two thirds of the 10.000 square kilometres large forest is on the Bangladeshi side. The forest is a complex network of small islands, tidal waterways, and mudflats, and is inhabited by small communities primarily involved with fishing and farming. The Sundarban forest houses 334 different plant species and 693 known species of wildlife, which includes the South Asian river dolphin, the hawksbill sea turtle, and of course the royal Bengal tiger. In addition to sharing habitat, these animals are all under severe threat of extinction.

Kanske3
The Sundarbans is also home to other terrifying animals like the the king cobra, the Indian python, and the saltwater crocodile (pictured). You can choose to join honey collectors as they trek through the forest in order to collect honey of giant honey bees, one of the largest and most aggressive species of bees in the world. We did not choose this this, we chose life. Photo: Albin Gustafsson

Man-made global warming is rapidly changing the Sundarbans. Studies have shown that nearly four per cent or 100 square kilometres of the Sundarban forest has disappeared due to land erosion caused by sea level rise. Several islands have been swallowed by the sea and the coastline is retreating at a rate of 200 metres annually. In fact, the sea level rise has doubled in just a decade, from 3.14 mm per annum last decade to 7.5 mm per annum today – the highest rate in the world.  The accelerated sea level rise causes salt wedges from the sea to extend inwards towards rivers and creeks, leading to a quick decrease in fresh water. In the next three decades, the Sundarbans is expected to lose a minimum of 600 square kilometres to the sea, which will force the migration of many of those who inhabit the forest.

kanske2
Rhesus monkey in the Sundarbans. Photo: Albin Gustafsson

This forced migration will lead to more frequent encounters between humans and tigers. And this in a place where each year more people are killed by the tigers than in any other place on the planet On average, 50 people are killed by tigers in the Sundarbans each year.

Wild tiger numbers have never been lower than today and 97 per cent of all wild tigers have been lost in just one century, with as few as 3.200 still existing. Today, the Sundarban forest is habitat to the world’s largest tiger population. However, this population is extremely threatened by extinction, and a recent study estimates that only around 100 tigers can be found in the Sundarbans today – far less than previously thought. WWF has warned that if immediate mitigating action is not taken, the Sundarban tiger population may disappear within 50 to 90 years due to their habitat being destroyed by rising sea levels caused by climate change. The situation for the tigers is dire and “the mangrove forest of the Bengal tiger now joins the sea-ice of the polar bear as one of the habitats most immediately threatened as global temperatures rise during the course of this century,” said Keya Chatterjee, acting director of WWF’s climate change program. Or as Colby Loucks of WWF adds: “If we don’t take steps to address the impacts of climate change on the Sundarbans, the only way its tigers will survive this century is with scuba gear.”

***

Not only tigers inhabit the Sundarbans. Approximately 2.5 million people live in small villages surrounding the forest, and the forest itself provides the livelihood for an estimated 300.000 people, working as woodcutters, fishermen, honey gatherers, and more. Their livelihood is also severely threatened as the “big-time climate migration is looming on the horizon”, according to Tapas Paul, environmental specialist with the World Bank. Several thousand people have already left the Sundarbans, and scientists predict that the rising sea level will force many to follow, causing a exodus of millions of climate refugees.

These future climate refugees are people already living under harsh conditions. Half the population lives below the poverty line, more than two-thirds do not have access to safe water, and only 17% of the population have electricity in their homes.

IMG_1711
Sundarban woodcutters. Photo: Albin Gustafsson

Also surrounding areas of the Sundarbans are threatened, and research has suggested that Bangladesh will lose 17 per cent of its land by 2050 due to flooding caused by climate change, which would result in as many as 20 million climate refugees having to leave their homes. This would be the largest ever migration in the history of mankind.

The case of the Sundarbans and its population provides yet another example of the disastrous and unjust effects of climate change. Those worst affected will be the poorest and most disadvantaged. Those who have a minimal carbon footprint, consume the least resources, and are the least prepared to cope with the destructive and devastating effects of climate change. Those who have no role in global warming. They are already drowning.

/Albin

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Tankar om tillit, trygghet och den abstrakta varelsen vi kallar ‘staten’ (med mera…)

Tillit är en fundamental ingrediens i alla relationer, även den mellan människa och stat. Utan tillit till varandra skulle jag säga att vi står ensamma. Så vad får det för konsekvenser om befolkningen inte känner denna tillit till den stat som de egentligen själva utgör? Eller om förhållandet också är det motsatta, att staten inte känner tillit till befolkningen? Den senaste tiden har jag funderat mycket på, framförallt det förstnämnda förhållandet. Mina västerländska ögon och referensramar snappar ständigt upp skillnader och olikheter länderna emellan, det blir lätt så. Genom att befinna mig i Bangladesh och umgås med ett axplock av dess befolkning blir just bristen på tillit till staten väldigt uppenbar, likväl som jag också inser vilken enorm tilltro vi i Sverige har till våran stat.

Jag tänker på staten som en typ av instans som ska tillgodose medborgarna sina rättigheter, ge trygghet och se till att skattepengarna används till sådant som tjänar medborgarnas nytta – kort sagt tjäna medborgarna. Om jag inte litar på att ”min” stat kommer använda mina pengar väl kommer jag med största sannolikhet inte känna mig så motiverad att betala skatt. Om jag inte litar på att rättsväsendet kommer sätta mina mänskliga rättigheter i först hand, hur ska jag då kunna känna mig trygg?

_DSC0701 (2).JPG

Faruk Hossain (till höger i bild) har tillsammans med några andra startat upp ett slags klubbhus i byn där de bor. Här har de dels ett bibliotek dit vem som helst kan komma och låna böcker eller läsa tidningen gratis. Detta är också en plats dit alla i byn kan vända sig om de behöver hjälp med något. De aktiva i klubbhuset går då samman och försöker hjälpa till så gott de kan, både med praktiska och mer teoretiska ting. Denna typ av civila initiativ blir viktiga när staten inte finns där för folk att luta sig tillbaka på.

Bangladesh ligger på en mindre hedrande 145:e plats av totalt 175 länder i transparency internationals lista över världens mest korrupta länder. (http://www.transparency.org/country/#BGD). Korruptionen finns överallt och problemet är verkligen inte så svart eller vitt som det vid första anblick kan verka. Exempelvis kan det handla om invalda beslutsfattare som arbetar heltid men får så lite i lön att de omöjligt kan försörja sig och sin familj om de ej tar emot mutor. Det handlar också om de populära statliga jobben som alla verkar vilja ha eftersom de ger förmåner som pension och gratis tilldelning av en del basmatvaror. Dock måste du, utöver att vara kvalificerad, också kunna betala fler tusentals svenska kronor i mutor för att ens kunna få ett jobb.

Detta förhållande skapar väldigt orättvisa förutsättningar för landets invånare – har du redan resurser kan du också skaffa dig mer. Om läget är det motsatta blir det svårt att ta sig fram och också få den hjälp alla medborgare egentligen har rätt till. Otaliga av de bönder jag pratat med under mina fältbesök har berättat om hur de lokala politikerna och tjänstemännen inte vill lyssna på dem eller se till så att deras rättigheter ges dem. Genom att organisera sig och gå många tillsammans har de fått en större röst vilket öppnat en del dörrar, men mycket av problemet kvarstår. Kontoret som har hand om affärer rörande land anses vara ett av de mest korrupta, vilket skapar problem för många bönder.

_DSC0308 (2).JPG

I slutet av december förra året bjöds lokala politiker och tjänstemän in till ett möte med representanter från TSDS’s bondegrupper. Syftet var att skapa en mötesplats där problem och mjöligheter kunde diskuteras. Över hundra bönder kom till mötet, men inte en enda politiker eller tjänsteman.

Utöver orättvisa förutsättningar skapar det också en stress och otrygghet hos en stor del av befolkningen. Hur ska en kunna lita på ett rättsväsende som snarare tycks tjäna politikernas intressen än medborgarnas? I sin extremaste form kan detta förhållande leda till att polisen lägger sådan vikt vid att fälla någon, att det i slutändan inte spelar så stor roll om det är den faktiskt skyldiga. Två vänner till mig har berättat om hur de nästan hamnade i fängelse, enbart för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En bomb detonerades med politiska motiv och de var i närheten. I efterhand när polisen undersökte incidenten angav en butiksägare deras namn då han visste vilka de var. Eftersom de är unga killar blev de direkt huvudmisstänkta, men fick som tur var reda på detta och kunde därför gömma sig. De höll sig gömda i en veckas tid och fick då hjälp av en bekant till dem som känner många högt uppsatta poliser. Genom detta kontaktnät kunde han se till att misstankarna emot dem försvann. I annat fall hade de mycket väl kunnat hamna i fängelse för ett brott de ej utfört, och då också sett alla sina drömmar och planer för framtiden grusas.

Jag tror också att den stora roll som familjen spelar i människors liv här delvis har att göra med detta, ganska destruktiva, förhållande mellan människa och stat. Eftersom staten misslyckas med att få människor att känna sig trygga måste var och en se efter sitt eget och liksom skapa sin egen trygghet, sitt eget skyddsnät. Banden till familj och vänner blir därför oerhört viktiga, det är där tryggheten finns. Familjen förväntas också ställe upp mycket, i alla skeden i livet. Exempelvis ges jobb, på framförallt landsbygden, ofta till släktingar eller anhängare av ”rätt” politiskt parti istället för den som kanske egentligen är bäst kvalificerad för jobbet. För de som inte fötts in i en familj med stort kontaktnät eller god ekonomi kan det alltså bli väldigt svårt att få ett bra jobb.
Slutligen kan jag väl säga att allt detta funderande har gjort att jag mer och mer insett vad jag personligen anser att en stat ska vara och inte vara. Just nu sker det mycket förändringar också i Sverige som sätter tilliten till staten och ledare överlag i gungning. Vad händer med oss när vi inser att den stat vi litat på inte kan ge oss den trygghet vi förväntat oss?, eller inser att den tjänar ett fåtal individers intressen istället för kollektivets?

/Hanna

_DSC0825 (2).JPG

1 kommentar

Under Hanna

Att bli attackerad med syra

Varning för lång och deppig läsning:

Dolly var bara 13 år gammal då hennes föräldrar beslutade att hon skulle gifta sig. Hennes familj hade dåligt med pengar, lät henne knappt lämna huset och Dolly beskriver sin tillvaro hos familjen som svår. Äktenskapet kom dessvärre att innebära en ännu mörkare tillvaro för flickan. Hennes nya make hade problem att finna arbete, han lämnade Dolly i långa perioder för att söka inkomst i Saudiarabien men misslyckades och återvände till sin hemort och fru efter varje försök. Tiden de spenderade ihop präglades av misshandel och övergrepp tills dagen kom då både Dollys och mannens föräldrar ingrep och krävde skilsmässa. Det stormiga äktenskapet varade endast ett drygt år, trots makens insisterande på att de skulle förbli gifta så gick skilsmässan igenom.

Friheten varade endast i 8 dagar, sedan sökte ex-maken upp Dolly och överföll henne med syra. Hon förlorade bl.a. ena ögat och spenderade nästan en månad på sjukhus efter attacken.

De nästkommande åren blev en kamp för Dolly, men inte helt utan ljuspunkter. Hennes polisanmälan togs inte på allvar, trots att ärendet bistods i utredningen av ett den globalt verkande NGOn BRAC och deras projekt som sökte att stödja fattiga brottsoffer. Inledningsvis blev rättsärendet dyrt eftersom hon inte kände till den kostnadsfria juridiska assistans hon senare fick kännedom om och tog i anspråk. Hon kom i kontakt med Acid Survivors Foundation, ASF, en organisation som bistått många kvinnor med liknande öden som Dolly, bl.a. med att söka gratis juridisk rådgivning. För att polisärendet skulle prioriteras krävdes dock att Dollys bror fick influera sina kontakter inom den lokala rättsinstansen och efter 2,5 år kunde en fällande dom förklaras. Ex-maken kommer att spendera 25 år i fängelse, en dom han försökte fly inledningsvis men sedermera infann sig för att avtjäna. Dolly förklarar att ASF har hjälpt henne oerhört i processen och poängterar vikten av dessa funktioner i samhället. Det är livsviktigt att stödorganisationer samt rättsväsende agerar transparent och inte styrs av mutor. Hon säger också att familjens stöd är otroligt viktigt vid överfall som dessa, eftersom samhället inte har fungerande skyddsnät och ofta skuldbelägger offren för vad de utsatts för.

Tretton år har passerat sedan överfallet och idag bor Dolly med sin mamma, fadern dog år 2010. Hon beskriver att hon har haft det mycket bättre hemma efter attacken, hon får exempelvis delta fritt i kulturella aktiviteter och andra saker som intresserar henne utanför hemmet. Året efter sin faders död återupptog Dolly de studier som hon blivit tvungen att avsluta och i år avklarade hon sitt SSC (Secondary School Certificate) och fortsätter sina Collegestudier. Hon vill slutföra sin utbildning för att sedan etablera sig som rättsaktivist och socialarbetare, men redan nu arbetar Dolly med ASF, både som volontär och avlönad anställd. Via ASF har hon även kommit i kontakt med SUS och hjälper även de kvinnor som tar kontakt med dem. Hon vill främja ett klimat där kvinnor kan röra sig fritt i ett samhälle där sexuella trakasserier, polygami och minderåriga äktenskap inte förekommer. Hon vill verka för att ingen ska behöva gå samma fruktansvärda öde till möte.

I sitt arbete refererar Dolly ärenden av överfall till Legal Aid Services, i hopp om att brottsoffer ska ha större möjlighet att kunna bedriva rättsprocesser mot sina förövare och att kunskap ska spridas om tillgänglighet av kostnadsfri juridisk rådgivning. Många kvinnor som utsatts för överfall väljer i dagsläget att inte vida juridiska åtgärder, sannolikheten att få rättvisa skipad är liten. Antalet fällande domar för dessa typer av övergrepp ligger under 10% av de totala registrerade anmälningarna vilket leder till att många fall aldrig rapporteras. Dolly jobbar också med att registrera födslar för att kunna säkerställa att exakt ålder kan fastställas på personen som ska gifta sig. Många gånger ljuger föräldrar om sina döttrars ålder, förfalskar födelsecertifikat och försöker på olika utstuderade sätt att kringgå den lag som förbjuder minderåriga äktenskap.

Dolly leder just nu ett gruppmöte där 4 män och 11 kvinnor deltar, alla har fallit offer för syra. Varje månad sammanträder mötesgruppen men utöver detta gör hon även hembesök. De kvinnor som blivit vanställda av syra blir ofta skygga och möter alla möjliga typer av sociala stigman som gör att de ofta isolerar sig förklarar hon. Men Dolly vill inte isolera sig, hon säger att hon vet att hon inte bär ansvaret för att hon blev attackerad och skuldbelägger endast sin ex-man. Det är denna vetskap som hon hävdar genererar kampvilja i henne. Hon säger att om man inte kan få ett stopp på syraattacker så kommer Bangladesh aldrig att kunna nå socio-ekonomisk utveckling. Dolly säger att hon inte kommer att sluta kämpa förrän alla former av våld mot kvinnor är utplånat från Bangladesh samhälle.

Läs om fler offers livsöden på: http://www.acidsurvivors.org/Survivors-stories.

syra2

Bild: Acid Survivors Foundation

 

Enligt Dolly finns tre huvudsakliga orsaker till varför män anfaller kvinnor med syra. Det rör sig antingen om tvister kring mark, otrohetsaffärer eller hemgift. Trots att det överhängande antalet offer är kvinnor förekommer det även att män drabbas. Enligt Dolly är en fjärdedel av överfallen riktas mot män, även i dessa fall är orsakerna ofta osämja kring landrättigheter men även politiska skäl kan även ligga som grund.

När jag pratar med min handledare Kohinoor som är medlem i ASF förklarar hon dock att omständigheterna kring denna typ av attacker ofta är otroligt komplexa. Exempelvis händer det att kvinnor exponeras för syra av familjemedlemmar som ser möjlighet i att kunna anklaga en rik person för dådet och fordra skadestånd. Hon berättar att överfall av detta slag händer utan offrets godkännande men att det även förekommer att kvinnorna luras till att delta frivilligt i planen. Kohinoor berättar om ett tillfälle då hon besökte en patient på SUS sjukhus i Netrakona. Kvinnan hade skador som inte liknande andra skador orsakade av syra som Kohinoor bevittnat. Det såg snarare ut som att syran hade baddats på huden med en bomullstuss. Att familjen inte besökte kvinnan vid ett enda tillfälle under hennes sjukhusvistelse utan istället spenderade mycket tid åt att anmäla brottet och försöka utkräva skadestånd tyckte Kohinoor var misstänksamt beteende. Sedermera visade det sig att personen som anklagats för brottet var oskyldig; det var familjen som var de verkliga gärningsmännen och genom manipulation, fått den unga kvinnan att acceptera övergreppet. Hon hade ingen aning om vad hon gått med på förklarar Kohinoor; ”när vi förklarade för henne att hon aldrig skulle kunna känna solens strålar mer än hastigt eller laga mat över öppen eld igen utan att uppleva smärta, blev hon förkrossad.”

Att utreda komplexa våldsbrott via ett juridiskt system som är överbelastat, korrupt och saknar adekvata resurser är med andra ord otroligt svårt. Därför är organisationer som AFS exceptionellt viktiga. ASF har jobbat sedan 1999 för att sprida kunskap om konsekvenserna av användandet av syra, förebygga förekomsten av överfall, bistå dem som fallit offer och främja lagstadgande emot syra-användning. Två år efter organisationens grundande antog Bangladesh regering två nya lagar med syfte att förebygga syra-relaterat våld. Den ena lagen förbjuder import, förvaring, transportering, försäljning och användande av syra. Den andra lagen möjliggör gratis vård, juridiskt stöd och ekonomisk assistans till offren. ASFs grundare, Monira Rahnman, vann World Children’s Prize 2011 för arbetet med organisationen, detta är endast ett av flera prominenta priser de vunnit.

syra3

Vinnare av World Children’s Prize 2011, priset delades ut av drottning Silvia. Foto: AP

1 kommentar

Under Uncategorized

Osorterade smånyheter

Mycket arbete nu. Det sista projektets sista ordentliga fältbesök avslutades precis, men ska fortfarande kompletteras av ett gäng intervjuer på kontoret, varefter allt ska sättas samman till en fin rapport. Samtidigt knåpar hela praktikantgruppen på en tematidning som kommer att publiceras någon gång framöver. Ett fjorton praktikanter starkt grupparbete helt utfört över internet. En riktig mastodontrulle! Därtill är det artiklar, bloggar och masteransökningar för de som sysslar med sånt. En månad kvar. Sverige syns nu i kalendern.

Under julen besökte vi som bekant Isis och Hanna i Thanapara tillsammans med Amanda och Sofia från Netrakona. Det blev en utomordentligt fin vistelse. Vi diskuterade livet och alla dess märkligheter ända in på småtimmarna, ordnade ett imponerande vegetariskt julbord, strosade längs Padma/Ganges, sjöng och dansade, spelade badminton, och hängde inne på granntomten som råkade vara en stor Police Academy. Jag och Albin fick dessutom äntligen spelade cricket för första gången. Fem av fem svalor för våra förtjusande praktikantkollegor!

IMG_2830

Hanna och Bilbo Baggins. Bild: Pontus Wallin

Vi har fått vara utomhus mycket mer det senaste. Inte ensamma, men åtminstone utan poliser och andra inhyrda cowboys. Två besök på snabbmatstället JFC (Jhenaidah Fried Chicken) har det blivit, för att få något annat än den, ehumm, väldigt varierande bangladeshiska maten. Deras ”Chicken Burger” är ett virrvarr av såser mellan två söta vetebröd, ackompanjerat av en friterad kyckling bestående av ungefär 80 procent ben. Fem av fem svalor för mängder av ben!

Det är alltid kul med olika dialekter. I Bangladesh (eller i alla fall här i Jhenaidah) uttalas ofta ”s” som ”sh”, och ibland kan det till och med råka bli ”ch” eller ”tsh”. Så idag när vår tolk berättade för vår intervjugrupp att jag tidigare pluggat Peach and Development fnissade vi lite. För icke engelskspråkiga: Persika och Utveckling. Fem av fem svalor för dialektalt mångfald!

Raju som numera tolkar åt oss samtidigt som han basar över Agricultural Rights-programmet har infört en rutin där han nästan varje dag spelar och sjunger för oss. Antingen inne på hans kontor eller inne i vår lägenhet innan han går hem för dagen. Fem av fem svalor för Raju!

IMG_2889

Raju med sin ektar, i min 13 år gamla hatt från Frankrike. Bild: Pontus Wallin

Vi har slutat få nya kläder av organisations grundare. Albin erhöll tre kavajer, två kostymbyxor, en manchesterskjorta, och en slips. Två kavajer fler än mig, annars samma. Hur vi ska få hem allt har vi en månad på oss att lura ut. Det KAN bli svettigt på planet. Fem av fem svalor för grundare som köper massor av kläder!

För er som är intresserade av Albin kan jag meddela att han just nu håller på att förvandlas till David Bowie. När det inte är Bowie som sjunger ur datorn så är det Albin själv, och däremellan fylls tomrummen med Bowie-kuriosa. Hur många dokumentärer finns det egentligen om honom? (Lovar att Albin kommer besvara den frågan). I övrigt har jag nog aldrig träffat någon som kan sova så tungt på morgonen som honom. Djupsömnen verkar vara som mest intensiv kring 08.30. En av mina uppgifter varje dag de senaste tre månaderna har därför varit att knacka på hans dörr en, två, tre, eller ibland fyra gånger innan han klarar av att vakna ordentligt. Och då har han ändå fem olika  alarm på mobilen. Helt sanslöst. Fem av fem svalor för Albin!

Förresten firade vi nyår genom att springa ner till närmsta testånd kring 22.00 på nyårsafton för att skåla med varsin kopp ihop med Krishnu och Shahidul från organisationen. Vid tolvslaget satt jag och Albin ute på balkongen och kikade på smällare och någon sällsynt raket. Pratade om vad vi förväntar oss av oss själva 2016, och vad som kommer att hända. När klockan slog 00.00 stoppade vi varsin Werther’s Original i munnen, sen gick vi in. Lugnaste nyår på minst 10 år. Fem av fem svalor för att åren går!

Nästa inlägg från min sida kommer nog att handla om sopsortering. Fem av fem svalor för att typ lova saker i förväg!

2 kommentarer

Under Uncategorized

Vinnaren skriver historien

I tjugofem år har jag levt mitt liv utan att fundera närmre på dödsstraffets varande eller icke varande. Visst, jag har väl som alla elever som genomfört den svenska grundskolan debatterat ämnet under grundskolans samhällslektioner, förfärats över hemska berättelser om människor på Death Row i USA eller skrivit under de kampanjer jag har fått skickat per mail från Amnesty.  Ingen av dessa händelser har fått mig att för en sekund rubbas i min övertygelse att dödstraff inte hör hemma i en värld vars värden byggs på mänskliga rättigheter.

Att befinna sig i Bangladesh just nu, gör att ämnet blir betydligt mer påtagligt, vilket tvingar en att ifrågasätta tidigare självklarheter. Vi praktikanter befinner oss i en situation där våra övertygelser är i minoritet, eller krasst, vi tillhör nog de få i detta folkrika land som är emot dödstraff. För att förstå hur människor kan inneha så fundamentalt olika ingångsätt till dödsstraff, får vi gå tillbaka mer än fyrtio år i tiden. Jag vill nu hänvisa till föregående inlägg på denna blogg, då min praktikantkollega Albin förklarar mer ingående om Bangladeshs kamp för självständighet och vad det hade för konsekvenser som landet bearbetar än idag.

I korta drag så medförde det krig mot Pakistan, som senare skulle leda till självständighet för Bangladesh den 16:e december 1971, stora förluster för landet. Det bangladeshiska folket talar om kriget som ett folkmord, vars mål var utrotning av bland annat intellektuella. Källorna skiljer sig när det kommer till hur många som dog under kriget, kikar en på Wikipedia så står det att dödssiffran ligger mellan 300 000 och tre miljoner. Kriget ledde även till 10 miljoner flyktingar, 30 miljoner internflyktingar samt mellan 200 000-400 000 våldtäkter. Krigsbrotten utfördes av den Pakistanska armén med hjälp av deras allierade ur den Bangladeshiska armén. De personer som nu står inför rätta i krigstribunalen är medlemmar av de politiska partierna BNP (Bangladesh National Party), oppositionspartiet, och Jamaat-e-Islam, tredje största partiet i Bangladesh. Några av dem har tidigare hållt höga politiska poster då BNP stuttit vid makten.

DSC01547 (2)

Den 16:e december firas Bangladesh självständighet. Traditionellt så lämnas blomsterarrangemang för att hedra de som miste sitt liv under frihetskriget. Foto: Sofia Hansson

Ali Ahsan Mohammed Mujahid från Jamaat och Salahuddin Qader Chowdhury från BNP, har båda blivit dömda till döden för brott de begick under frihetskriget. Den 18:e november 2015, blev deras sista överklaganden underkända och deras dödsdom bekräftad. Efter det var det bara en tidsfråga innan domarna skulle verkställas och en hel nation väntade på att rättvisa ska skipas.

Både Amnesty International och Human Rights Watch riktade kritik mot att rättegångarna inte följde internationell standard. De påtalar att även om det är viktigt för det Bangladeshiska folket att ansvariga personer ställs till svars för de brott de begick under kriget, så måste rättegångarna följa de internationella riktlinjer som finns då det handlar om så hårda domar. Ytterligare anmärker de att båda sidorna begick brott under frihetskriget, men att de nu bara är personer från den förlorande sidan som står inför rätta.

En artikel från början av november i the Daily Star, visar tydligt på hur landet ställer sig i frågan och hur de tar till sig kritiken från Amnesty. Enligt den bangladeshiska journalisten så innebär Amnestys kritik att de då i förlängningen stödjer krigsförbrytarna som stod inför rätta. Argumenten i artikeln går ut på att de förstår Amnestys generella kritik emot dödstraff, men när det kommer till detta specifika fall, så anser artikelförfattaren att de har fel i sina uttalanden. Journalistens poäng är att vinnaren skriver historien, så har det varit i andra rättegångar mot krigsförbrytare och så är det även i detta fall. Han menar att Amnesty agerade partisk i sin kritik, att de vid flera tillfällen undvikt att kritisera till exempel USA eller andra länder i Globala Nord för brott mot mänskliga rättigheter.

Trots omvärldens kritik verkställdes domarna natten mellan 21:a och 22:a november. Många i Bangladesh stannade uppe för att följa nyhetsrapporteringen rörande avrättningarna, som skedde efter midnatt. Ytterligare fördömanden kom från bland annat FN organet Office of the High Commissioner for Human Rights och från Pakistans ambassad. Som tidigare, kontras kritiken med att säga att de som anklagar Bangladesh för utförda avrättningar, inte bryr sig om att skipa rättvisa för offren till de krigsbrott som utfördes under Frihetskriget.

Relationen mellan Bangladesh och Pakistan har varit fortsatt frostig sedan november, i efterdyningarna av avrättningarna och Pakistans fördömmande. Såren från självständighetskriget är fortfarande djupa och minnena starkt närvarande hos befolkningen. Eftersom vi i Sverige har varit förskonade från fruktansvärda händelser i vår nutidshistoria, så kan det vara svårt för oss att förstå hur sådana här händelser hade påverkat oss och hur vi då hade ställt oss till dödsstraffet.

DSC01357 (2)

Bangladesh flagga. Den symboliserar en röd sol som stiger över de gröna fälten. Foto: Amanda Hammarlund

Under 2015 så avrättades tre personer i Bangladesh, dömda till döden för de brott de begick under självständighetskriget. Ämnet är nu högaktuellt igen då ännu en dödsdom är fastställd den 7:e januari, denna gången handlar det om politisk ledare från Jamaat, Motiur Rahman Nizam.

 

/Sofia

Lämna en kommentar

Under Bangladesh, Svalorna Indien Bangladesh